”Mina barn är i säkerhet men hjärtat gör ont för att familjen inte är tillsammans. Jag har inte träffat min man, och mina barn sin far, på ett år.”

Den 24 februari vaknade jag och gjorde mig i ordning för att åka till kontoret. Jag hade en konstig känsla av att något kommer att hända idag som kommer förändra mitt liv. När jag stod på en busshållplats hörde jag explosioner. Folk som stod bredvid mig började springa åt olika håll för att de förstod att kriget började. Men trots allt åkte jag till jobbet. På jobbet förstod jag att livet aldrig kommer att bli som förut. Efter några timmar hämtade min man mig från kontoret och vi bestämde oss för att lämna Kyiv och åka till mina föräldrar, de bor fortfarande i Kyiv-regionen. Vi packade så fort som möjligt våra saker och tillsammans med våra två barn åkte vi till samhället Katjuzhanka. Då visste vi inte att vi har hamnat i helvetet, efter några timmar blev Katjuzhanka helt ockuperat av den ryska armen. Under en månad var jag och min familj ockuperade. Vi hade ingen el, vatten, värme eller mat. Striderna pågick konstant runt oss, vi såg och hörde dem. Över våra tak flög helikoptrar som strök trädtopparna.

Den ryska armen gjorde vårt samhälle till sitt logistiska centrum. Den lokala skolan blev omgjord till ett militärsjukhus för ryska soldater. Vi var jätterädda och såg till att vara tillsammans med andra bybor. I några hus bodde ryska soldater. På gårdar och trädgårdsland stod stridsvagnar, stridsfordon och annan militär teknik. Hos mina svärföräldrar bodde tolv personer varav tre barn. Vartefter tiden förflöt började maten ta slut. Vi började spara mat och matade först barn och äldre och sedan åt vi resterna.
Vi såg fruktansvärda saker, när ryska militärer gjorde så kallade ”rensningar” i samhället. De kom in i husen och letade efter män som de trodde var militärer. De hotade, sköt sönder allting som var ukrainskt. De sköt på bilar med folk i. En bekant till min man blev tillsammans med sin fru och dotter skjutna i sin bil när de försökte lämna samhället. Sådana historier finns det en oändlig mängd av. Människor flydde i rädsla och blev skjutna. Då har jag börjat förstå uttrycket ”blodet stelnar i ådrorna” på riktigt.

Sedan fick vi veta att i samhället bredvid finns röda korset, som hjälper människor flytta från ockuperade till icke ockuperade territorier. Samhället låg 30 km från oss men för att komma tid behövde man gå över en flod. Det var omöjligt eftersom bron var sprängd men röda korset hade gjort en egen provisorisk bro av plastflaskor och träbitar för att människor skulle kunna ta sig över floden. Först evakuerades barn och äldre. Jag var tvungen att skiljas från min dotter och min mamma som lämnade först. Efter tio dagar kunde jag, min man och min yngsta dotter lämna. Vi återvände till vår lägenhet i Kyiv; men flyglarm, konstant oro och det som vi precis hade upplevt tvingade oss att bestämma oss för att lämna Ukraina. Först åkte vi till Polen och sedan till Sverige.

Det har gått ett år! Kriget pågår men minnet från allt som hände i början finns kvar. Mina barn är i säkerhet men hjärtat gör ont för att familjen inte är tillsammans. Jag har inte träffat min man, och mina barn sin far, på ett år. Men livet pågår och jag är tacksam för allt jag har. Under den här tiden har jag hittat styrka för att börja om. Jag har börjat lära mig svenska och jobbar i ett projekt som hjälper andra Ukrainska kvinnor att hitta jobb och känna sig värdiga i ett annat land som tagit emot dem.
Dock ser jag och mina flickor fram emot att segerdagen. Vår dröm är att återvända hem!

Ukrainsk text – Olena Andryeyenkova.

Översättning till svenska – Iryna Mildt.