”Nätterna med sirener blev svårare och svårare för barnen, panik och känslan av vanmakt gjorde drev oss till vansinne.”

Livet på paus…
Vi vaknade som vanligt på morgonen för att gå till förskolan och jobbet men efter att ha tittat i fönstret, där vi hade en militärbas, förstod vi att något pågick. Vi tog vår telefon och min sa ”-Det har börjat”.
Sedan hör vi ljud av flyglarm, nyheter och sen är allt som i en dimma. Var ska vi springa, vad ska vi göra? Vi bestämde oss att flytta till mamma då vi trodde att det skulle vara lättare att vara tillsammans. Vi lagrade mat, vatten, läkemedel och drivmedel men vi kände oro i själen. Nätterna med sirener blev svårare och svårare för barnen, panik och känslan av vanmakt gjorde drev oss till vansinne. Vi funderade om vi skulle åka eller stanna. Den andra mars tog min man oss med bilen genom hela Ukraina, vägen till gränsen var mycket svår; kallt, kontrollpunkter, bilköer, trafik och trötta barn. Vi ville bara hem, allt var kaos. Jag, min son, mamma och syster gick över gränsen till Polen och sedan tog ödet oss till Sverige. Vi har hamnat i Härnösand där vi har hittat lugn och en chans till ett nytt liv.