”Jag tänker ofta på mitt gamla liv. Det är många som frågar om jag vill åka tillbaka till Ukraina. Det är en väldigt svår fråga för mig att svara på.”

Den 24 februari 2022 kl 5.00 på morgonen vaknade jag från ljudet av en explosion. Jag gick ut på balkongen för att se vad som händer. Efter att jag öppnat balkongdörren blev jag tillbaka kastad av en tryckvåg från en explosion. Jag blev chockad och rädd och förstod att kriget börjat. Min dotter, som var 9 år då, vaknade och jag bad henne gömma sig under bordet. Min son, som var 2 år, fortsatte att sova. Jag är född och hade bott hela mitt liv i Kharkiv, tills kriget började. En månad innan kriget började, köpte vi en ny lägenhet och planerade att flytta dit om ett par månader.

Jag hittade en resväska och började packa i panik. Jag kastade bara i kläderna utan att förstå vad exakt jag kastade i väskan. Jag hade svårt att förstå vad jag ska göra sen, vad jag ska gå och vad jag ska göra. Vårt hus låg i distriktet Pivnichna Sativka, nästan vid förbifarten som det stod ryska pansarbilar på. De syntes om man gick ut från huset. Explosionerna hördes hela tiden och man kunde se att det brann här och där. Det var väldigt skrämmande. Människor började fly. De sprang åt olika håll. Klockan 8 på morgonen den dagen var vårt 9-våningshus helt tomt. Ingen av oss var förberedda på kriget. Tvärtom, vi trodde inte att det skulle börja! Och det var därför min familj investerade i en ny lägenhet.

Vi hade en gammal bil som det var lite bensin i. Jag var medveten om att vi inte skulle kunna köra långt med den. Vi hade flera alternativ: gömma oss i tunnelbanan som många andra eller åka till mina föräldrars hus som låg närmare stadens centrum vilket vi valde. I huset fanns en källare och där gömde vi oss. Mina barn var påklädda 24/7, för att ibland hade vi ca 40 sekunder på oss att gömma oss. 40 sekunder tar det för en raket att flyga från Ryssland till Kharkiv i Ukraina. Under den tiden kunde jag inte äta, jag mådde konstant dåligt och illa. Jag tittade på mina barn och var rädd för deras framtid. Under den här tiden återvände vi två gånger till vår lägenhet för att hämta flera värdefulla saker med oss. På den tiden var det ukrainska militärer i vårt hus och de följde oss in. Under sista besöket var det en attack och husets tak blev skadat. När vi var på väg därifrån, till mina föräldrars hus där mina barn var kvar, visste vi inte om vi skulle klara oss hela vägen. Allt runt omkring skakade och lät och vi hade svårt att förstå vad som händer, behöver vi stanna eller köra vidare? Vi spenderade en vecka i en sådan miljö. Under tiden försökte ryska styrkor flera gånger att inta stadens centrum. En del av dem likviderades på en gång men andra lyckades inta några objekt; en skola till exempel som min dotter skulle kunnat gå i. Det var en väldigt gammal skola, som klarade sig genom andra världskriget. Men det förstördes under 2022. När jag gick ut till min mammas köksträdgård såg jag fruktansvärda saker runt omkring mig – en gammal skola som blev förstörd, flera byggnader som brann längre bort i Barabashovo, Pivnichna Saltivka, Velyka Danilivka, Piatyhatka och Zhykovo. När jag lyfte blicken mot himlen kunde jag se raketer och flyg som flög mot stadens centrum. Jag kände att jag var i helvetet och dessvärre var även mina barn där. Tankar om deras framtid tvingade mig att bestämma mig för att lämna staden. Mina föräldrar stödde inte mitt beslut utan tyckte att det skulle vara bättre att stanna kvar och vänta. Mina barns far stödde dock mitt beslut och sa att om jag hade bestämt mig för att lämna så skulle jag göra det. Jag visste att det fanns evakueringståg men jag visste inte varifrån och när de åkte. Tidigt på morgonen den 3:e mars 2022 satte vi oss i bilen och åkte mot tågstationen. Jag hade beslutsångest, å ena sidan visste jag att tågstationen var ett strategiskt objekt som konstant var under artilleribeskjutning men å andra sidan var det vår enda väg ut. På väg till stationen var jag chockad över hur förstörd staden hade blivit, det påminde om bilder från andra världskriget. Tågstationen var proppfull med folk, människor hade varit där i flera dygn i väntan på att bli evakuerade. Jag fick en hemsk tanke i mitt huvud om att om tågstationen skulle hamna under beskjutning skulle vi bli nedtrampade av folket. Alla stod och väntade på information om hur tågen gick. Jag bar min lilla son som grät konstant, sedan kom en man till mig och sa tyst att det kommer att åka ett evakueringståg från spår två och om jag springer dit fort så kanske jag hinner. Jag tog mina barn och började springa mot spåret, jag skrek att jag är mamma med barn och bad tågvärdinnan att vänta. Vi hoppade in på tåget och tågvärdinnan stängde dörrarna efter oss. Min man sprang efter mig med blöjor och vatten men han hann inte till tåget, jag bad att få öppna fönstret för att få sakerna men blev nekad då folk skulle kunna klättra in i tåget genom fönstren. Efter ett par minuter åkte tåget iväg. Ingen visste vart vi var på väg. Vår vagn var proppfull av folk som satt överallt. Någon hade gråtande barn, en annan tog hand om sina husdjur som satt i burar och var stressade. Vi kunde inte röra oss i vagnen, om något behövdes göras så försökte alla hjälpas åt genom att langa saker. Vi blev ombedda att stänga gardinerna för fönstren och stänga av våra mobiltelefoner. Tåget åkte i totalt mörker. Den 4:e mars 2022 kom vi fram till Lviv (en stad i västra Ukraina nära den Polska gränsen). Under tiden hade min sambo Olexander letat efter folk som kunde hjälpa oss vidare. Olexander är kanotmästare, alpinklättrare, orienterare och maratonlöpare. Han har väldigt många kontakter runt om i hela världen och hittade en bekant i Lviv som mötte oss och hjälpte oss vidare till Polska gränsen. Där vid gränsen var det första gången jag kunde andas ut och slappna av. Det var också första gången jag kunde äta normalt efter att kriget hade börjat. Polska gränsarbetare och volontärer var väldigt snälla mot oss, de gav min son en leksak som vi fortfarande har kvar och jag fick lite soppa som var den godaste jag någonsin hade ätit och även kändes som om den hade magiska krafter. Jag kommer så väl ihåg känslan när kroppen äntligen kunde slappna av. I Polen hjälpte en annan bekant till min man oss att ta oss vidare till Gdynia, där satte vi oss på färjan till Sverige. Jag behövde bestämma mig för vad jag skulle göra vidare. Allt ansvar låg på mig. I Karlskrona bodde en bekant till oss som var redo att ta emot oss. Jag bestämde mig för att åka till honom och den 8:e mars 2022 kom vi till Sverige. Jag tyckte mycket om Karlskrona men kände att vi inte kunde stanna där. Jag registrerade mig på migrationsverket i Norrköping och började leta efter boende. Det var folk som hörde av sig och var redo att ta emot oss tillfälligt och till slut hamnade vi i malmö. Fram till hösten 2022 bodde vi hos olika svenska familjer som hjälpte oss med boende, kläder och mat. Det var en stor erfarenhet att få hjälp av det svenska folket som jag är väldigt tacksam för, både för vad de gjort och vad de gör. Sedan började mina barn i förskola och skola och jag har börjat som volontär i en organisation som hjälper Ukraina. Sedan kom en ny lag vad gäller boende för ukrainska flyktingar; det blev vår chans att få vårt eget boende i Malmö och bli självständiga. Jag vande mig vid Malmö och mina barn har börjat anpassa sig. En ny flytt skulle utan tvivel bli ett stressmoment för mina barn. Det var en svår period i vårt liv men i oktober 2022 fick vi äntligen vårt permanenta boende i Malmö. Idag studerar jag svenska på SFI och letar jobb, i Ukraina jobbade jag som universitetslektor i arkitektur. Jag är utbildad arkitekt och designer. Nu letar jag jobb som har med människor att göra; skola, förskola eller äldreboende. Mina barn går till förskola och skola, vi hittade även en organisation som hjälper ukrainare och vi besöker gärna alla deras aktiviteter för att träffa andra ukrainare. Mina barn går också till Ukrainsk söndagsskola där de kan träffa andra ukrainska barn i samma ålder. Jag försöker återuppbygga vårt liv och gör så bra jag kan.

Jag tänker ofta på mitt gamla liv. Det är många som frågar om jag vill åka tillbaka till Ukraina. Det är en väldigt svår fråga för mig att svara på. Mitt hus blev förstört av en rysk raket i maj 2022 och jag har ingenstans att bo. Jag har blivit uppsagd av mitt jobb då jag lämnade landet. Dock saknar jag väldigt mycket min hemstad Kharkiv. Tyvärr ser jag att min vackra stad har förändrats till ruiner. Den blir konstant beskjuten och mer och mer förstörd för varje dag som går. Skulle vi någonsin kunnat tro att Ukrainas största rysktalande stad Kharkiv en dag skulle bli förstörd av människor som har ryska som modersmål och befinner sig på 40 km avstånd från oss?!? Det kommer aldrig att bli som det en gång var. Vi kommer aldrig att glömma och vad gäller mig så kommer jag alltid att bära med mig en rädsla av att bo nära en galen granne som Ryssland som är kapabel till sådan fruktansvärd grymmhet.

Ukrainsk text – Olena Andryeyenkova.

Översättning till svenska – Iryna Mildt.