”Två dygn satt vi i källaren. Vi hade inget vatten och ingen mat. Vi svalt.”

Den 24 februari 2024 vaknade jag av konstiga ljud utanför. Känslan var att någonting väldigt tungt rör sig utanför och samtidigt sprider oväsen. Jag tittade ut genom fönstret och såg militär transport med bokstaven ”Z” på rulla på gatorna. Då förstod vi inte vad det betyder. Det var början av det fullständiga kriget och svåra utmaningar som min familj gick igenom. Min man gick till jobbet. Jag, min svärmor och min son var hemma och tittade på nyheterna där det bekräftades att kriget har börjat. Det var en fruktansvärd dag! Sedan kom flyglarm, som informerade om attacker från luften, och explosioner. Klockan sju på morgonen, med hjälp av en megafon, informerades allmänheten om att kriget har börjat. Jag blev väldigt rädd och visste inte vad vi skulle göra. Mitt hälsotillstånd förvärrade situationen. Fem år innan förlorade vi ett för tidigt fött barn och jag gick igenom en komplicerad gynekologisk operation. Sedan dog min pappa år 2021, som jag stod väldigt nära. Dessa händelser ledde till att stressen gjorde att mitt blodtryck gick upp och händerna började darra. Vid 40 års ålder blev jag diagnostiserad med Parkinson. Jag behövde ha koll på mitt blodtryck och ta nödvändiga mediciner. Jag har även fått en liten stroke vilket gjorde att ena delen av min kropp var förlamad. Tack vare min man och svärmor kom jag på benen igen. Vi var inte förberedda för kriget – vi hade inte tillräckligt med mat och ingen speciell utrustning för krigssituationer. Dagen när kriget började, insåg vi att vi har för lite mat men vi kan inte handla mer då alla affärer är stängda. Dessutom var det kraftiga explosioner ute och vi var rädda att gå ut. Vi delade mat med våra grannar, från grannbyn kom bönderna med mjölk som de delade ut gratis. Det spreds information att ryssarna spred påsar med nödvändigheter och leksaker, men vi avråddes att ta dem för att de eventuellt kunde innehålla explosiva föremål. Den 26 februari fick vi en leksak utanför vårt hem och det visade sig att det var en bomben i den, som neutraliserades av ukrainska minröjare. Jag har två barn: en dotter på 19 år som vid krigets början var hos min mamma i Baturyn (Chernigiv oblast) samt en på 10 år som var med oss. Sonen var väldigt rädd för explosionerna och gömde sig hela tiden. De första dagarna av kriget lämnade vi inte källaren. Där hade vi potatis samt inlaggda grönsaker som vi åt under. Men det var väldigt kallt och vi flyttade tillbaka till huset. Min son gömde sig hela tiden i garderoben.
Ibland satt han i hundkojan med våran hund – han trodde att hunden kunde försvara honom. Han grät, frågade hela tiden om vi skulle bli mördade och sa att han vill leva. Ute pågick striderna – ryska styrkorna forcerade och ukrainska försökte trycka tillbaka dem. Vi hörde skottlossning oavbrutet.

Min hemstad består av flera distrikt. Vårt distrikt låg i utkanten och ryska styrkor passerade det på väg till innerstaden så vi blev de första som mötte artillerield. En dag tog jag mig ut med hjälp av en käpp. Min man var i stan för att införskaffa något att äta. Någon knackade på vårt grind och när jag kom fram såg jag en beväpnad militär. Jag frågade vem han var och han svarade att han var från ryssland som skulle rädda oss från ukrainska nationalister. Sedan slog han mig i huvudet med sitt vapen. Jag blev medvetslös och vaknade på en intensivavdelning. Min granne räddade mig; han såg vad som hände och ringde ambulans. Jag fick ett hål i skallen från slaget och efter det kunde jag inte gå längre utan blev rullstolsbunden. Jag återvände hem från sjukhuset i början av mars ovh min svärmor tog hand om mig. En dag rullade hon ut mig för att få lite frisk luft. Min 10-årige son var med mig, plötsligt såg jag den ryska soldaten som slog mig tidigare. Han stod och skrattade och riktade vapen mot mig. Min son blev väldigt rädd. Jag bad sonen springa iväg och gömma sig. Efter det sköt ryssen mig. Jag hade tur igen – kulan gick igenom kroppen utan att åstadkomma några allvarliga skador. Min man gav mig första hjälpen. Den här dagen var extremt svår för staden, ukrainska styrkor försökte med allt de kunde frigöra staden. Ryssarna däremot förstörde allt de kunde. De bombade en fabrik, flygfält och en del av förlossningssjukhuset. Deras attacker var så exakta att det kändes att någon hjälpte dem. De rånade även vanliga människor, torterade dem fysiskt och psykisk. Utöver det tog de med sig all mat de hittade samt husdjur. Vi och våra grannar var inget undantag – ryssarna låste in oss i källaren och hotade att de skulle elda upp oss om vi inte lämnade allt värdefullt. De hämtade en bensindunk som de demonstrativt ställde fram. Skottskadan jag har fått tidigare gjorde inte saken lättare, jag behövde läkarvård. Två dygn satt vi i källaren. Vi hade inget vatten och ingen mat. Vi svalt. Min yngsta son grät och frågade om mat. Vi letade igenom källaren men hittade ingenting att äta. Vi försökte äta halm, men det var knappt ätbart. Vi ropade till ryssarna att ge någonting till barnen men fick inget svar. Vi hade ingen aning hur länge det skulle pågå och hur länge vi skulle klara av det. Den 6e mars tog ukrainska militärerna över staden och vi blev räddade. Jag kommer ihåg när en ukrainsk militär öppnar dörren till källaren, ta av sig kläderna och sätter dem på min nerkylda son. Pojken såg förskräcklig ut – han hade mitt blod över hela sig för att han tryckte sig mot mig hela tiden. Soldaten frågade honom om han var skadad men han pekade mot mig och bad omedelbart ringa ambulansen. När vi lämnade källaren såg jag kroppar av ryska soldater över hela vår gård. Jag kände inga smärtor av mina sår men det enda jag kände var en enorm hunger. Vi var väldigt hungriga allihopa! Vi fick mat av de ukrainska soldaterna, sedan skjutsade de mig till sjukhuset. Jag blev opererad samt fick blod eftersom jag har tappat mycket blod under de två dagarna i källaren. Jag fick stanna en vecka på sjukhuset. Under tiden påbörjades evakueringen i staden. Först på tur var barn och äldre. Det kom volontärer till staden med humanitär hjälp och medicin. Mina Parkinson syndrom hade börjat utvecklas och jag behövde speciell medicin för att behandla dem. Den medicinen saknade tyvärr volontärerna. 14 mars 2022 blev vi evakuerade. Trots att det hade förhandlats fram en ”grön korridor” för evakuering av civilbefolkning blev vi konstant beskjutna på väg från staden och kunde inte andas ut förrän vi var längre bort vid staden Lubny. I Lubny möttes vi av volontärer som ersatte min skadade rullstol med en bättre som jag kunde röra mig i. Vi fick även varm mat och jag fick mina sår lades om igen. Vi fick varma kläder och en ryggsäck med sötsaker till barnen. Min son brydde sig inte om sötsakerna utan samlade bröd och vatten. Jag tittade på honom och såg hur han åldrats på dessa veckor. Jag såg inte längre i honom ett litet busfrö utan en vuxen man i en barnkropp, som försökte ta hand om sin mamma och pappa. Han hade koll på var det fanns mat och vad man kunde få första hjälpen. Sötsaker var han inte intresserad av men däremot ville han veta var man kunde få mer bröd och konserver. Klockan tio på kvällen samma dag kom ett evakueringståg som skulle ta oss till Lviv. Resan tog 15 timmar. Ibland stannade tåget och vi fick påhälsning av volontärer som lämnade vatten och mat. Den 15 mars var vi i västra Ukraina. I Lviv fick vi hjälp med kläder och skor från volontärerna. Sedan placerades vi på en evakueringsbuss som tog oss till Polska gränsen. Tyvärr fick vi inte korsa gränsen då min man saknade intyg om att han följer med en handikappad person (mig) som ger honom rätt att lämna landet. Lite senare, den 18 mars, lyckades vi korsa gränsen vid Grushiv. På den polska sidan såg jag min son äntligen slappna av och ta emot sötsaker från polska volontärer. Jag fick en bättre rullstol, en varm filt och varmt kaffe. Jag kände otroligt tacksamhet, värme och lugn. Kvällen den 18 mars kom vi till flyktingmottagningen i Krakow. Volontärerna frågade vart vi ska åka vidare. På grund av min sjukdom letade vi efter ett land där jag skulle kunna få nödvändig vård och vi blev rekommenderade att välja Sverige eller Tyskland. Vi träffade svenska volontärer på den här mottagningen, Alan och Victor, som följde med oss hela vägen till Sverige. Natten den 22 mars kom vi till Sverige.

Vi placerades i ett litet hus vid havet i staden Arild. Det var ett gästhus hos en svensk familj: ortopedläkaren Linus och hans fru Bella. De har tagit hand om oss otroligt bra! De köpte nya kläder till oss: allt från underkläder till skor. Linus har hjälpt till med en läkarundersökning av mig på ett sjukhus där han jobbade. Jag blev rekommenderad att operera mitt knä samt ytterligare en operation för att korrigera benet (som gjorde att jag var rullstolsbunden). De hjälpte oss med de nödvändiga papper som behövdes för att kunna stanna i landet. Sedan hjälpte de mig med att hitta rätt och få nödvändig hjälp med min Parkinson. De har tagit hand om mig som ingen annan förut och det var från människor som inte visste någonting om oss förutom att vi var flyktingar från Ukraina. Jag kände att jag var som deras nära släkting. Den 24 mars blev jag opererad av Linus. Operationen pågick i 7 timmar och sedan blev det rehabilitering där jag fick lära mig att gå på nytt.

Den 25 mars placerades vi på ett flyktingboende i Malmö. Den 2 juni flyttade vi till Båstad och bodde där fram till 25 juli. Den 1 juli kom en ny regel om placering av flyktingar, där ansvaret flyttades till kommunerna. Migrationsverket frågade oss i vilken kommun vi ville bo. För oss var det viktigt att jag skulle fortsätta med min rehabilitering samt få hjälp med min Parkinson. Det var även viktigt att vi skulle bo på nedre våningen för jag hade fortfarande svårt att röra på mig. Migrationsverket placerade oss i Lund där vi fortfarande bor.

Under tiden läste jag svenska. Min man och jag har även börjat söka jobb. Sonen gick till skolan. Sommaren 2023 blev jag erbjuden jobb som köksbiträde på ett äldreboende. Jag var orolig för att jag fortfarande har svårigheter att röra mig men jag ville väldigt gärna ha ett jobb. Jag gick på en intervju och 14 juli 2023 var min första arbetsdag. Jag älskar mitt jobb och mina kollegor är min andra familj. Jag är glad att kunna föreslå ukrainska rätter på menyn som mina kollegor tycker om och även de som bor på äldreboendet. Jag har tid att fortsätta lära mig svenska då jag bara jobbar 75%. Min man har också hittat ett jobb som hästskötare på en gård. I december 2023 efter 10 år tillsammans och 5 är som gifta, gifte vi oss igen i Lunds Domkyrka. Det är mitt andra äktenskap och min man är mitt livs kärlek. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och jag är säker på att han är min tvillingsjäl. Lund är en speciell stad för oss båda. Vår son har anpassat sig otroligt bra i skolan och pratar redan väldigt bra svenska. Vår familj hade tur. Vi är väldigt glada att vi har hamnat i Sverige där så många människor öppnade sina hjärtan. Våra erfarenheter kommer alltid att stanna hos oss. Min son är fortfarande rädd för flygplan och för starka ljud. Har har mardrömmar att han sitter i källaren och är väldigt hungrig. Vi har alltid mycket bröd hemma, mer än vad vi behöver. Jag har alltid en brödbit i min ficka, som lugnande. När jag lägger den i min ficka är det som en talisman som försvarar oss mot allt ont som hände oss.

Det pågår fortfarande krig i Ukraina. Min mamma och min äldsta dotter stannade där med sin man. De vill inte lämna landet och därför är en del av mitt hjärta fortfarande där, där man hör flyglarm, ljud av drönare som är på väg att förstöra det som är så värdefullt för mig. Min familj här i Sverige gör vad vi kan för att hjälpa den ukrainska militären att vinna kriget. Vi samlar humanitär hjälp och skickar till fronten. Den ondskan som vi såg och överlevde har inte rätt att existera. Det mörka måste försvinna från vårt land och våra liv.

Text på ukrainska – Olena Andryeyenkova.
Översättning till svenska – Iryna Mildt.