”Täckningen var väldigt dåligt så jag gick ut från bilen för att ringa och när jag kollade upp i himlen såg jag en raket som flög rakt mot vårt hus. Raketen flög så lågt att jag kunde se bokstäver som stod på den. Jag tror jag alltid kommer komma ihåg det här ögonblicket och kommer aldrig kunna glömma det.”

Den 24 februari 2022 vaknade jag kl 5 på morgonen av en kraftig explosion. Jag och min familj bodde i närheten av en militär flygplats och var därför vana med hög ljudnivå, min pappa och min ex-man var militära. Kraftiga ljud från militära flygplan skrämde inte mig utan var som en del av vardagen. Men det här ljudet var annorlunda och skrämde mig därför. Min ex-man gick ut på balkongen och såg att någonting brann någonstans vid den militära flygplatsen. Vi förstod att kriget hade börjat. Eftersom min ex-man var militär, var han inblandad i kriget i Donbas i östra Ukraina. Därför visste jag vad kriget var men att ett fullständigt krig skulle börja i 2000:talet var ofattbart. Vårt land blev attackerat från flera olika håll med alla möjliga vapen och med ca 250 000 stor arme som gick mot mitt land. Med tanke på den militära flygplatsen som vi bodde i närheten och som med största sannolikhet var ett mål för ryssarna, förstod vi att våra liv var i fara. Min första reaktion var att gömma mina två barn någonstans i säkerheten. De sov fortfarande så jag tog dem en efter en och la i badkaret. Vi ansåg att badrummet var den säkraste platsen. Barnen var väldigt förvirrade. Sedan tänkte jag ringa till min mamma som bodde i en liten militär stad i Zhytomyr regionen. Mamma bekräftade tyvärr mina gissningar om att även de blev bombade. Jag kände plötsligt att jag darrar och att tusen tankar snurrade runt i mitt huvud. Jag började tänka på alla mina nära som befann sig i fara just då och min ex-man som försvarade vårt hemland från ryssar som bombade Ukrainas fredliga städer. Vi bodde i närheten av motorvägen till Odessa som vid den tidpunkten var överfull med bilar som försökte lämna staden. Jag var förvirrad och visste inte vad jag skulle göra vidare. Men jag förstod att det skulle vara vansinne att stanna kvar i närheten av en militär flygplats. Min vännina ringde mig och föreslog att vi skulle åka till hennes föräldrars sommarställe i närheten av Bila Tserkva och det kändes säkrare så vi bestämde oss för att tillsammans lämna staden. Jag packade lite saker samt leksaker för barnen, tog även med all mat som man kunde äta utan tillagning. Vi bestämde oss att åka med två bilar, om det skulle hända någonting med ena bilen skulle vi kunna ta oss fram med den andra. Vägarna var överfyllda och det var långa köer till bensinstationerna. Bensin var begränsat till 20 liter per bil. Flera tankstationer saknade bränsle överhuvudtaget. Paniken spred sig sakta i stan. Människor köade till mataffärer för att köpa mat och till bankomater för att ta ut kontanter. Vi väntade på våra vänner på andra sidan stan. Täckningen var väldigt dåligt så jag gick ut från bilen för att ringa och när jag kollade upp i himlen såg jag en raket som flög rakt mot vårt hus. Raketen flög så lågt att jag kunde se bokstäver som stod på den. Jag tror jag alltid kommer komma ihåg det här ögonblicket och kommer aldrig kunna glömma det. Där och då förstod jag också att vårt liv har förändrats för alltid och att det aldrig skulle bli som förut igen. Den här raketen flög ovanför mig och mina små barn för att förstöra mitt hem och annat som var viktigt för mig. Raketen flög några sekunder men för mig kändes det som en evighet. Mina barn såg den också. Min son som var 6 år då blev väldigt rädd. Den här dagen gjorde ett avtryck på hans psykisk hälsa men där och då glömde vi det och rörde oss vidare till vårt första stopp. Det kom fler och fler vänner och släktingar dit och ingen visste vad de skulle göra. Några ville åka utomlands direkt, andra tyckte att det är bäst att stanna kvar och avvakta utvecklingen. Vi tittade på nyheterna som ändrades hela tiden och det kändes värre och värre. Vuxna hade svårt att äta så vi lagade bara mat till barnen. Vi var hela tiden påklädda och redo att lämna när som helst. Vi planerade för olika scenarion och vad vi skulle göra och ändrade det hela tiden. Varje gång jag gick ut såg jag flygplan och de var inte ukrainska. Det kunde jag se baserat på min tidigare erfarenhet. Jag var väldigt rädd. På natten sov jag med mina barn och funderade på hur jag ska skydda dem med min kropp ifall en bomb träffar vårt hus. Det är ju så naturligt att varje mamma tänker på hur hon ska rädda sina barn. Vi stannade två dagar i det här huset. Några av de som var med oss åkte vidare till västra Ukraina och andra planerade åka vidare utomlands. Jag hade väldigt svårt att bestämma vad jag ska göra. Jag funderade på att åka antingen till min mamma eller till en annan släkting i staden Makariv. Den andra varianten hade jag väldigt dåligt magkänsla för och senare när Makariv blev ockuperat blev jag väldigt glad för att vi inte åkte dit. Så vi åkte till min mamma i närheten av Zhytomyr. Vi åkte småvägar för att de stora vägarna var väldigt farliga då. När vi kom fram till staden så var det väldigt svårt att känna igen den. Det var tomt, mängd av kontrollpunkter, betongkonstruktioner överallt och flyglarm som aldrig slutade låta. Det var väldigt känslosamt och läskigt att se min barndomsstad som den hade blivit efter bara några dagar av krig. När vi kom fram till huset, som låg nära vattnet och i utkanten av staden långt bort från all oro, kunde jag slappna av lite. Ljud av flyg och flyglarm hördes inte där. Det började kännas som att allt var en mardröm och snart kommer jag att vakna och förstå att det inte är sant. Men allt var sant och situationen förvärrades varje dag. Makariv, där mina släktingar bodde, blev ockuperat. Vi fick även tragiska nyheter om min släkting och min pappas bästa väg Oleksandr. Ryssarna tog sig in i hans hus och försökte våldta hans fru. Oleksandr försökte försvara henne och ryssarna sköt honom. Han förlorade mycket blod och dog under de kommande dagarna då ryssarna inte lät honom få hjälp. Några grannar till Oleksandr blev skjutna då de hade kamouflagekläder på sig. På ockuperade territorier gav sig ryssarna på den civila befolkningen, dödade dem, våldtog dem och det hörde vi från våra vänner och bekanta som var under ockupation. Våra släktingar gömde sig för det mesta i källaren. Vi tittade på nyheterna och såg att ryssarna tog sig närmare Kyiv och vi var väldigt rädda. Mina två barn gjorde att jag konstant tänkte på hur vi skulle rädda oss. Jag var väldigt rädd för ockupation och de hemska saker som ryssarna kunde göra med oss. I början av mars fick jag ett meddelande från släktingar till min ex-man, som under många år hade bott i Sverige, i Staffanstorp. Det var mina barns farbror och hans fru som erbjöd oss att komma och stanna med dem och det var det som gjorde att jag bestämde mig för att lämna Ukraina.

Det var ett svårt beslut för min dåvarande man men han visste att det var det bästa varianten för oss. Han bestämde sig för att följa med oss till gränsen men stanna kvar i Ukraina då han inte hade rätt att lämna landet. Redan den 3e mars var vi i Uzhgorod som gränsar med Ungern. Den 4e mars tog jag och barnen tåget från Chop och 15 minuter senare var vi i Ungern. Det var väldigt svårt att skiljas från min man. Jag såg honom gråta när tåget lämnade stationen. Det var väldigt känslosamt då vi inte visste när och om vi kommer ses igen. I Ungern möttes vi av volontärer som hjälpte oss med allt nödvändigt. Vi behövde övernatta någonstans för att vi hade flygbiljetter till dagen efter. Volontärerna hjälpte oss med hotell i Budapest och där kunde jag för första gången slappna av och somna. Den 5e mars 2022 var vi i Malmö och mina släktingar mötte oss och tog med sig oss till sitt hus i Staffanstorp. De gjorde allt möjligt för att vi skulle känna oss bra. Vi fick ett eget rum i deras hus. De har stöttat och underhållit oss för att vi ska glömma det som hände. De hjälpte oss även med all nödvändig registrering hos Migrationsverket. Det kom tråkiga nyheter från Ukraina varje dag. Vi hörde att flera och flera bekanta militärer dog i kriget. Jag var gift med min ex-man i 13 år och vi hade många gemensamma bekanta från den tiden. Jag hade hela tiden kontakt med min mamma som var kvar i Ukraina och det första jag gjorde varje morgon efter jag vaknade var att ringa till henne och kontrollera om hon levde samt fråga hur det var med våra andra släktingar och bekanta. Jag och mina barn var i säkerhet men mina tankar var hela tiden i Ukraina med mina släktingar och bekanta. Jag tänkte på raketer som flyger och förstör deras hem. Jag kämpade med ett dåligt samvete att jag fick lämna men att någon annan inte fick det. Jag tänkte på de som sitter i skyddsrum och de som är under ockupation. Jag kände att jag får inte glädjas åt livet i Sverige, jag får inte må bra, bli glad, fira födelsedagar. För att någon där lider väldigt mycket.

För att koppla bort lite började jag lära mig svenska. Mina barn började gå i skolan redan i maj 2022. Jag tog barnen till olika underhållningsplatser för att göra deras liv roligare och för att de ska glömma allt det hemska de gick igenom. Sakta, sakta återvände vi till en normal liv. På sommaren började jag gå på intervju men djupt i hjärtat hoppades jag att vi snart skulle återvända till Ukraina. Jag gick på flera intervjuer och fick slutligen jobb inom IT. Nästan samtidigt blev vi tilldelade boende från Migrationsverket och i september 2022 flyttade vi från våra släktingar. Under 9 månader bodde vi där, sedan fick jag möjlighet att hyra eget boende i Staffanstorp. Sommaren 2023 kom min mamma för att hälsa på och jag har övertalat henne att stanna kvar. Men jag mår fortfarande dåligt för alla som är kvar i Ukraina. Jag har kontakt med dem jag känner och försöker hjälpa så bra jag kan.

Jag har anpassat mig till livet i Sverige och lever livet som alla andra runt omkring. Jag jobbar, betalar skatt, hyr lägenhet, betalar räkningar men samtidigt känner jag mig väldigt begränsad. Den status som vi flyktingar har ger oss inte fullständiga möjligheter och rättigheter i landet. Utan personnummer är det till exempel svårt att göra en så enkel sak som att anmäla min son till musikskola, utan BankID kan jag inte öppna skol-appen för mina barn. Vår kommun har fortfarande inte givit oss möjlighet att läsa SFI. Allt det gör att vi befinner oss i ett mellanläge – vi vet inte vad som händer med oss om ett år när beslutet om tillfälligt skydd tar slut. Det gör att det är svårt att slappna av. Vi vet inte vad som kommer att hända i Ukraina och vi vet inte vad kommer att hända med oss i Sverige. Och det är väldigt deprimerande. Från min sida gör jag allt möjligt för att integrera mig i samhället. Samtidigt känner jag att jag behövs inte här. Vi bor här nästan två år och mina barn gör samma sak – skaffar nya kompisar, lär sig språket. De försöker samtidigt läsa i Ukrainsk skola online men det är väldigt svårt. Jag ser att det blir väldigt skillnad mellan mina barn och deras jämnåriga i Ukraina i deras skolprogram. Frågan om var och hur de ska fortsätta sina studier oroar mig. Min son är 8 år och för honom är det ingen fara men min dotter som är 13 år är väldigt oroligt. Det är hennes framtid. Alla dessa frågor oroar mig men samtidigt är jag glad för allt vi har. Jag är tacksam att vi har fått skydd och möjlighet att börja om våra liv. Vi har fått en otrolig hjälp från människor som var nära oss. Jag kommer aldrig glömma det. Jag ska försöka göra allt jag kan för att vår framtid ska vara trygg.

Text på ukrainska – Olena Andryeyenkova.

Översättning till svenska – Iryna Mildt.