”Min dotters hälsa var också en orsak till att vi bestämde oss för att lämna landet. Hon behöver konstanta läkarkontroller och stöd av närstående. Jag var väldigt osäker på att jag kunde ge henne detta i ett land som ligger i krig.”

Den 24 februari 2022 vaknade jag kl 4:20 på morgonen för att rasta min hund. Resten av familjen sov fortfarande. På väg tillbaka från promenaden, runt 5 på morgonen, hörde jag ljud av kraftiga explosioner och marken under mina ben började skaka. Då förstod jag att kriget har börjat i mitt hemland. När Ryssland ockuperade Krim och Donbas år 2014 förstod jag och min man att ett fullskaligt krig över hela Ukraina bara var en tidsfråga. Vår familj förberedde oss för detta, speciellt i början av 2022 när det blev problem vid gränsen. Vi lagrade bland annat: flaskor med vatten, mat, diverse utrustning såsom tält, sovsäckar, portabel gasspis, vår bil var alltid fulltankad och alla viktiga dokument var ihop samlade. Vi förberedde oss för att vi eventuellt skulle behöva gömma oss i skogen. Trots alla förberedelser blev jag chockad och rädd på morgonen den 24 februari. Sedan fick jag informera min man och mina två döttrar om den hemska nyheten. På kvällen samma dag ringde min släkting Alexander, som har bott hela sitt liv i Sverige, och erbjöd sin hjälp till min familj. Men då var jag inte redo att flytta, jag var inte redo att lämna min man. Vi bestämde oss för att avvakta och se hur situationen utvecklas. Men varje dag blev det mer och mer akut. Kyiv bombades och det var regelbundna luftattacker. Folk runtomkring började försvinna. Ryska trupper kom närmare och närmare och risken för en fullständig ockupation ökade kontinuerligt. Min dotters kompis som bodde i Gostomel (mindre stad i närheten av Kyiv) var onåbar under en vecka. Senare fick vi veta att hon spenderade en vecka i en källare, där det inte fanns någon mobil täckning. Gostomel var då fullt ockuperad av ryssarna. Det kom ut nyheter om våldtäkter och mord på civilbefolkningen utförda av de ryska ockupanterna, jag var väldigt rädd för mina döttrar som då var 14 och 19 år gamla.

Den 3e mars 2022 kontaktade jag mina släktingar i Sverige och frågade om de kunde ta emot mina döttrar vilket de bekräftade att de kunde göra. Jag bestämde mig för att skjutsa mina döttrar till Sverige och sedan återvända till min man i Ukraina. Min Svenska släkting hjälpte till med en resplan till Sverige åt oss och den 4de Mars lämnade vi Kyiv. Resan var väldigt krävande. Människor evakuerades med tåg från centralstationen. När vi kom till tågstationen kändes det som att det var flera tusen människor som väntade på att bli evakuerade. Människor väntade, var oroliga och det var många äldre människor med stora resväskor. Sedan bevittnade vi en skottlossning. Det var en sabotör som försökte spränga ett tåg med människor som blev likviderad. Det var fruktansvärda minuter av mitt liv. Vi var rädda att lämna Ukraina, rädda att evakueras, rädda för min man som stannade kvar. På grund av kaos och trängsel tappade jag nästan bort min yngsta dotter när vi skulle kliva på tåget. Folk trängde sig in i vagnarna utan någon hänsyn. Min dotter blev pressad mot rälsen under tåget. Jag vet inte vart krafterna kom ifrån men jag lyckades dra henne tillbaka in i vagnen. Vi hade inga platser utan fick stå hela resan till Lviv vilket är 500 km. Det var väldigt fysiskt påfrestande, speciellt för min äldsta dotter som har ett handikapp. År 2018 genomgick hon en operation i ryggen på grund av allvarlig skolios. Under operationen fick hon en special konstruktion i ryggen som kroppen stötte ifrån och på grund av det genomgick hon ytterligare en operation 2021 då de tog bort konstruktionen. Min dotters hälsa var också en orsak till att vi bestämde oss för att lämna landet. Hon behöver konstanta läkarkontroller och stöd av närstående. Jag var väldigt osäker på att jag kunde ge henne detta i ett land som ligger i krig.

Slutligen klockan åtta på kvällen anlände vi till Lviv där vi möttes av min väninna. Klockan 22.00 var vi vid den Polska gränsen och klockan 05 dagen efter gick vi över gränsen. Kvällen den 5e Mars anlände vi med tåg till Posnan och morgonen den 6e mars kom vi till Świnoujście där vi satte oss på färjan till Sverige. Äntligen efter 2 dygn av påfrestande resa kunde jag och mina döttrar vila, duscha och sova i en säng. Flickorna sov hela vägen till Sverige. Färjan ankom klockan 23.00 och vi blev mötta av våra släktingar; Nina och hennes son Alexander. Jag var väldigt orolig veckan som följde, det var svårt att ta in och förstå att vi var i Sverige på en säker plats. Jag började ta in allt som hade hänt med oss och försökte fundera ut vad jag skulle göra vidare. Jag såg på mina döttrar och förstod att jag inte kunde lämna dem i Sverige i det psykiska tillstånd de var i även om de stannade med släktingar. Jag diskuterade det med min man och bestämde att jag skulle stanna kvar. Den 10e mars lämnade vi ansökan hos migrationsverket i Malmö. Mina släktingar erbjöd oss att stanna kvar hos dem i Lund tills dess att Migrationsverket tilldelade oss ett boende. Det var en väldigt skön period i mitt liv sedan kriget började. Alexander och hans fru Kajsa tog så bra hand om oss att jag igen började se lite glädje. Deras familj, hem, atmosfär och deras relation till oss rehabiliterade mig. Den första juli öppnade Lund kommun ett boende för Ukrainska flyktingar och vi flyttade dit. Sakta ordnade vi vår vardag och den 20:e juni började jag jobba på en städfirma. I Ukraina jobbade jag som revisor för privata företag. Jag tyckte om mitt jobb men förstod att jag måste börja om i Sverige. Jag ville så fort som möjligt kunna försörja mig och mina barn själv. Juni 2023 började min äldsta dotter jobba på ett äldreboende, hon hade en gymnasieutbildning inom vård från Ukraina och genom det fick hon en relevant utbildning genom jobbet. Hennes mål är att gå klart SFI och sedan ansöka till det medicinska universitetet i Lund. Hon mår väldigt bra, idrottar, går till simhallen och tar hand om sig själv. Min yngsta dotter studerar på gymnasiet, studerar svenska och spelar i Lunds volleybollklubb. Jag är väldigt stolt över hur vi har anpassat oss till vår nya verklighet men ibland känner jag mig så uppgiven, speciellt när jag ser vad ryssarna gör med mitt hemland. Mitt jobb, mina döttrar, min man och mina svenska släktingar är min räddning.

Mitt mål är att fortsätta anpassa mig till livet i Sverige. Jag vill lära mig svenska och möjligen skaffa mig en alternativ utbildning. Jag ser så väldigt mycket fram emot krigets slut och vår seger för att kunna träffa min man igen och äntligen förena vår familj, det är min högsta prioritet just nu!

Ukrainsk text – Olena Andryeyenkova.

Översättning till svenska – Iryna Mildt.