”Några kvinnor och barn gick de här 25 km till fots. Varje barn hade sin ryggsäck och ett gosedjur i handen”

Morgonen den 24 februari 2022 skulle bli som vanligt… Jag vaknade tidigare än vanligt, gjorde kaffe och satte mig på soffan. Mina små barn sov fortfarande. Telefonen plingade men jag läste inte meddelandet, var inte redo att släppa in dem i min nya dag. Jag öppnade gardinerna, det var en grå morgon och utanför såg jag som vanligt en man som matade duvorna med brödsmulor och en kvinna som sopade gatorna. Den här dagen planerade vi att åka och ta blodprov på barnen, sedan förskola, skola och mitt jobb. Två dagar innan hade vi fått meddelande från både skolan och förskolan att barnen måste bära ett synligt märke med information om blodgrupp och kontakter till föräldrarna. Inte ens då tänkte jag på kriget även om det gick mycket rykten om att det kunde börja när som helst. Väldigt ofta pratades det om de som besökte Troskavets (det är en semesterstad som ligger 10 km från min hemstad Drogobych). Jag trodde inte, eller tillät mig inte att tro, på det även om det under de senaste månaderna hängt något tungt i luften. Jag tror att alla kände det. Som att någonting mörkt och svart omringade oss. Bara nu har jag förstått att vi instinktivt, som hundar, kände att det närmade sig. När allt började fick jag reda på det från sociala medier och tv. Barnen sov fortfarande. Jag fick panik och ville inte tro att det var sant eftersom allt var som vanligt utanför mitt fönster, mannen matade fortfarande sina duvor och kvinnan sopade gatan.

Tystnaden bröts av lågflygande militärplan, jag visste inte vilka de var. Vi sprang ut med barnen, det var flyglarm ute och jag förstod inte vart ljudet kom ifrån. Min bil stod utanför huset, på gården fanns främmande folk och bilar från andra regioner i Ukraina. Vår verklighet hade förändrats. Vi bestämde oss för att åka till landet och mina föräldrar. Det var enorma köer på bensinstationer och i affärer. Vi spenderade en natt på landet, vi var rädda och jag kunde inte sova för att jag förstod att om något händer har vi ingenstans att ta vägen. På morgonen bestämde jag mig för att åka till Sverige. Där jobbar min bror och min man har även jobbat där tidigare. Mina barn har hört om det här landet tidigare. Jag sa att vi ska åka på semester till deras morbror.

Resan var mycket jobbig, innan gränsen till Polen stod vi i en 25 km lång kö i tre dygn. Maten, rena kläder och bensin var på väg att ta slut. Tack till gud att den lokala befolkningen erbjöd oss te och varm mat. Vi var vänliga och enade som aldrig förr. Det är inte lätt när fyra barn, jag och min svägerska delar en gammal bil men då kände jag ingen rädsla, kyla, hunger eller trötthet.
Några kvinnor och barn gick de här 25 km till fots. Varje barn hade sin ryggsäck och ett gosedjur i handen; oftast en kanin, nalle eller katt. Längs vägen låg slängda resväskor som förmodligen var för tunga att bära med sig. Då inser man att andra saker är viktigare än det man trodde förut. Vad kan du ta med dig från allt du har skaffat dig under det senaste året? Bara barn. Det var kaos på gränsen, jättemycket folk. Kvinnor med barn tog avsked från sina män, de satte sig vid ratten och åkte vidare medans männen återvände till Ukraina.

Vi visste inte var det fanns en säker plats i Ukraina. Om vi vetat hade jag aldrig lämnat landet. Jag har aldrig bott utomlands, har aldrig planerat eller föreställt mig detta. Barnen var stressade liksom jag då jag inte var redo på sådana händelser. Det svåraste är att vara stark. Under dagen försökte jag le, kommunicera och leka med barnen. På kvällarna efter att barnen somnat var det svårt att stoppa tårarna. En ny morgon, ett nytt morgonkaffe men inte hemma hos sig. Barnen har vaknat och jag skyndar mig till dem då de är mitt allt just nu och jag måste vara stark.