”Vi är medvetna om de fruktansvärda saker som hände på ockuperat territorium. Till exempel när ryska militärer har samlat alla män som var med i motsvarande hemvärnet och avrättade dem i parken. Människor var rädda, vilken ukrainsk symbol som helst som hittades av ryssarna kunde kosta livet.”

Den 23 februari 2022 var jag på tjänsteresa i Nova Kahovka. Min dotter var i skolan och jag hade lämnat min son hos mina föräldrar i Nova Majatchka (Kherson oblast) den 19 februari. Jag jobbade som medicinsk representant för ett farmaceut-bolag och den 23 februari träffade jag en läkare men alla hans saker var färdigpackade då han gjorde sig redo att åka till fronten, han var krigsplacerad. Jag trodde inte att det skulle bli krig och skojade med honom att allt detta var förgäves.

Klockan 04 den 24 februari 2022 vaknade jag av att min kompis ringde för att meddela att ryska armén hade gått över gränsen i staden  Tchaplinka. Det är cirka 200 km från Kherson. Klockan 06 på morgonen exploderade Chernobaivka flygplatsen. Explosionen var så kraftig att alla fönster i vår lägenhet öppnade sig. Jag trodde inte att kriget hade börjat och var inte redo för det. Jag hade inga kontanter, bilen var inte tankad. Mina föräldrar som bor i Nova Majatchka var ockuperade redan från krigets början. Jag är så tacksam till gud att jag har hämtat min son från dom precis innan kriget började. Jag var stressad och visste inte vad jag skulle göra. Ska jag åka iväg eller stanna kvar i min lägenhet i Kherson? Sedan bestämde jag mig för att flytta till min väninna som bor i ett hus med en källare där det går att skydda sig. Jag trodde att det var en säkrare plats för mig och barnen. Vi bodde där i två veckor. Ungefär två månader bodde vi i det ockuperade Kherson, vi flyttade fem gånger. Vi är medvetna om de fruktansvärda saker som hände på ockuperat territorium. Till exempel när ryska militärer har samlat alla män som var med i motsvarande hemvärnet och avrättade dem i parken. Människor var rädda, vilken ukrainsk symbol som helst som hittades av ryssarna kunde kosta livet. Hela tiden var det husrannsakningar, människor var rädda, några försvann, det var ett enormt psykologiskt tryck och propaganda för ”ruski mir”. Allt detta gjorde livet outhärdligt.

Jag gick hela tiden i tankarna att jag måste lämna staden. Det var inte så enkelt då de ryska militärerna slumpmässigt sköt mot civila bilar och resan lika gärna kunde sluta med döden. Det fanns volontärer som hade kontakt med civilbefolkning i staden och erbjöd vägar ut från staden. Dock hade även dessa vägar cirka 20 kontrollpunkter med ryska militärer som man var tvungen att passera. Dessa ryska militärer var allt från riktiga välutrustade soldater till tvångsrekryterade fångar som bara stoppade bilar för att söka igenom och stöka till allt. Telefonerna var tvungna att hållas rensade då även dessa kontrollerades i vägspärrarna. Även kartan från volontärerna var man tvungen att memorera och förstöra för att undvika problem. Vi var väldigt rädda. Vi var en kolonn på 300 bilar som åkte vägen som volontärerna planerade för oss. Det var en helt ny väg men redan på båda sidor av vägen kunde man se massor av sönderskjutna bilar med människor som hade försökt lämna staden och rädda livet på sin familj. Vi behövde följa vägen till punkt och pricka för att mycket redan var minerat. En felsväng kunde kosta oss livet. Efter att vi åkt en dag så kom vi till Snigorivka och där blev vi beskjutna av GRAD raketer. Det var en så-kallad gråzon, territorium som varken var ryskt eller ukrainskt, längs vägkanten var det enorma mängder av bilar som brann… Det var fruktansvärt. Vi åkte sakta framåt och sedan såg vi två ukrainska militärer komma, VÅRA ukrainska pojkar. Det var ren glädje; ett och samma land men två olika världar.  Vi överlevde resan och lämnade helvetet bakom oss. På kvällen var jag med barnen i Odessa men det skedde explosioner även där och då förstod jag att jag måste lämna landet. I Sverige hade jag kompisar som hela tiden hade erbjudit oss att komma då de var oroliga för oss. Den 7 april var vi i Przemysl (Polen), övernattade där och sedan hjälpte volontärer oss att åka till Stockholm. Jag planerade att stanna två veckor men vi har stannat en månad, jag tänkte hela tiden att det skulle ta slut snart och vi skulle kunna åka hem snart. Jag har inte sagt upp mig från jobbet fram till 2023. Då blev det klart att kriget var utdraget och vi vände oss till Migrationsverket som först placerade oss i Kramfors. Där stannade vi i ett halvår och sedan blev vi omplacerade till Härnösand där jag och barnen bor idag. Mina föräldrar bor kvar på ockuperat territorium. Jag pratar med dem då och då. De berättar att ryska militärer styr allt, de tvingar lokalbefolkningen att ta ryska pass, förbjuder ukrainska barn att besöka ukrainska skolan online, konstanta husrannsakningar där de letar efter släktingar till Ukrainska militärer. De hus som folk har flytt ifrån har nu ryska militärer flyttat in i. Folk är bortkopplade från det ukrainska nätet och vet inte vad som händer i landet. De är tillsagda att ryssland är här för alltid och att Ukraina redan slutat existera. En riktig psykologisk terror. Det gör väldigt ont att mina nära bor under så fruktansvärda omständigheter. Jag kan inte göra något för dem. Det gör väldigt ont att vi är borta från vårt hemland och inte kan leva våra liv som vi vill. Det gör väldigt ont att jag inte kan gå till min brors grav som dog för tre år sedan i en olycka. Det gör väldigt ont att så många civila har dött bara för att de försökt rädda sig. Allt detta gjorde kriget som kom till vårt land den 24 februari 2022 och som har ändrat miljoner liv för alltid. Det finns inga familjer i Ukraina som inte har drabbats av kriget. Några är ockuperade, några blev torterade, någon är tillfångatagen, någon blev mördad, någon har blivit tvångsdeporterad från landet. Många familjer är delade på grund av kriget och det är oklart när och om de kan återförenas. Vi tror på vår seger! Vi vill få tillbaka våra liv och våra städer! Vi vill komma tillbaka hem och krama våra föräldrar i det fria Ukraina!

Ukrainsk text – Olena Andryeyenkova.

Översättning till svenska – Iryna Mildt.