”Sen såg vi ukrainska militärer, det var den lyckligaste stunden i våra liv. Vi har inte sett våra militärer under hela tiden vi var ockuperade, vi har inte hört vårt språk, vi kunde inte sjunga våra låtar. Vi skrattade, kramades, bjöd dem på godsaker vi hade och sjöng.”

Morgonen den 24 februari 2022 ringde min bror och sa ”Det har börjat”!. Jag gick ut till köksträdgården och såg att det brinner på Chernobaivka’s flygplats. Jag gick tillbaka till huset och började packa väskan med saker och dokument. Samtidigt förstod jag inte vad jag skulle göra vidare. Sen ringde kompisar som bodde i Kherson. Vi försökte tillsammans bestämma vad vi ska göra vidare. Att bo kvar i ett hus på landet lät som ett bra alternativ. Jag var förvirrad och stressad. Under dagen kom 12 av mina nära kompisar till mig i mitt hus. Det har börjat panik i byn för att det var brist på mat, det var omöjligt att ta ut kontanter och ingen visste när allt skulle ta slut. Det fanns en bondgård i vår by som började hjälpa lokalbefolkningen med mejeriprodukter. Staden och närliggande områden blev ockuperade på bara några timmar. Genom vår by åkte långa kolonner med stridsfordon. Ryska soldater har konstant besökt husen och letade efter Ukrainska militärer eller deras släktingar. En gång åkte jag till Kherson för att köpa mat, rakt framför oss stannade ett ryskt stridsfordon och från den började ryska soldater komma ut. De passerade oss och en av dem stannade och riktade en kulspruta mot mig. Det var en väldigt fruktansvärd stund i mitt liv. Vi började vänja oss att leva med explosioner men hoppades ändå att det skulle ta slut snart. Det har påbörjats repressalier i staden. De har börjat med hembesök och kontroller att barnen inte studerar online på den Ukrainsk skola. De propagerade att barnen skulle studera enligt det ryska programmet och sedan blev det obligatoriskt. Det har även kommit hot om att vi ska förlora vårdnaden om våra barn om vi begår motstånd. Det var många som gick över till den ryska sidan. De avslöjade Ukrainska militärplaceringar och hjälpte fienden. Min mamma var sjuksyster på ett av Kherson ́s sjukhus. Vägen till jobbet var 30 km. Hon var tvungen att passera 2-3 ryska kontrollpunkter varje dag där de kontrollerade alla dokument och allt annat som de kunde komma på. Män var tvungna att ta av sig alla kläder och ställa sig på en rad. De var tvungna att stå där tysta och visa sina dokument och vänta på ett besked om de skulle få passera. Några fick inte tillåtelse och ingen vet vart de tog vägen. På sjukhuset där min mamma jobbade var det konstant stress gällande samarbete med ryssar.  De som gjorde motstånd blev utpressade och deras familjer hotades. Det var många av de som gick över till den ryska sidan som jobbade på sjukhuset, polisen eller i skolan.

Jag bodde åtta månader på ockuperat område. En natt hörde min tvååriga son ett ljud och sedan vred han sig mot mig och sa med lugn röst: ”- Hör du att det flyger ett flygplan, det kommer explodera nu.” Jag blev rädd att min tvååring var så van vid det här livet och accepterade att kriget var normalt. Jag bestämde mig för att lämna staden. Det var svårt att göra det efter så många månader på ockuperat territorium, den ryska makten hade redan infört ett speciellt system för utpassering. För att lämna staden behövde man ange en giltig orsak. Vid den tiden var bron mellan Kherson och andra sidan floden redan sprängd. De lokala kunde hjälpa till med att ta sig över floden. För att få tillstånd att lämna staden behövde vi åka till Energodar, vägen dit var väldigt omständig med trettio kontrollpunkter där vi var tvungna att stanna och visa alla dokument. Vi hyrde en lägenhet i närheten av det så kallade ”represalier huset” (platsen där ryska militärer förhörde och torterade ukrainare). Varje natt hörde vi män som skrek och på morgonen såg vi kvinnor som stod och försökte få ut sina män därifrån. Det tog oss tre dagar att göra klart utresetillståndet och det var hemska dagar i mitt liv. Vilken minut som helst kunde byggnaden där vi fixade papprena bli beskjutna av artilleri och min familj kunde dö. Jag betalade stora pengar för att få alla papper färdiga och sedan åkte vi. På varje kontrollpunkt blev vi visiterade, våra telefoner genomsöktes och även alla våra väskor. Män var tvungna att ta av sig alla kläder och då ryssarna letade efter alla tecken på lojalitet till Ukraina, t ex tatueringar med ukrainsk symbolik. Vi var en kolonn med tjugo bilar, bara tio fick åka. Vad som hände med de resterande tio vet jag inte. Sedan kom vi till den så kallade gråa zonen, i den här zonen pågår striderna och den är mellan den ryska och ukrainska kontrollen. Den här zonen är konstant under beskjutning och nästan helt minerad. Vår kolonn åkte väldigt långsamt men en bil åkte ändå vilse och hamnade under artilleribeskjutning men som tur var så klarade sig människorna i bilen i alla fall.

Sen såg vi ukrainska militärer, det var den lyckligaste stunden i våra liv. Vi har inte sett våra militärer under hela tiden vi var ockuperade, vi har inte hört vårt språk, vi kunde inte sjunga våra låtar. Vi skrattade, kramades, bjöd dem på godsaker vi hade och sjöng. Vi hade kommit ut och klarat oss. Det var första gången sedan kriget började som jag kunde känna lättnad. Vi kom till Zaporizhja och stannade på ett volontärcenter, nästa dag kom vi till Vinnitsa där min bror bor. Vi stannade två dagar hos honom och njöt av ukrainsk mat, vi har inte sett ukrainska matvaror sedan kriget började. Det var en lycka, speciellt för barnen. Dock fortsatte kriget även där för vi har konstant hört explosioner. Jag bestämde mig för att åka vidare med barnen, vid den tiden var min nära väninna redan i Sverige och jag bestämde mig för att åka dit. Min resa började i Polen, sedan Tyskland och därifrån med färjan till Stockholm. En månad efter att jag kom till Sverige frigjorde ukrainska militärer Kherson. Det var en väldigt glädjande nyhet, dock har beskjutningar av staden påbörjats igen den 20:e november 2022. I Kherson finns min mamma kvar som jobbar inom vården, hon ville inte åka med mig och barnen. När ett hus bredvid hennes hus blev förstört av en explosion gick hon äntligen med på att komma till oss i Sverige.

Just nu är Kherson och den närliggande regionen under hård beskjutning, människor dör i sina egna bostäder och mitt på gatan. Det är vad ryssarna gör; förstör allt de inte kunde behålla. Vi vill väldigt mycket få våra liv tillbaka, återvända till ett fredligt land, där vi föddes, växte upp och bodde lyckliga tills kriget började. Våra liv förändrades för alltid men vi hoppas att vi blir lyckliga även efter de svåra prövningar kriget utsatt oss för.

Ukrainsk text – Olena Andryeyenkova.

Översättning till svenska – Iryna Mildt.