Evakueringen var utmanande för mig, jag hade med mig min förlamade far. Ibland behövde jag bära honom. Tack till gud att det alltid fanns folk som hjälpte mig. De var änglar på jorden

Den 24 februari 2022 vaknade jag av att min äldsta son ringde klockan sju på morgonen. ”-Mamma, kriget har börjat” hörde jag. Den första reaktionen var chock och förnekelse. Senare har vänner och bekanta börjat ringa, de var rädda och oroade. Vi läste på internet att ryska flygplan anföll flygplatsen i vår stad. Människor bildade köer till bankomater och tog ut så mycket kontanter de kunde. Nästa dag var det köer till militärens antagnings punkter. Män ville försvara sin stad och gick tillsammans för att anmäla sig till det territoriella försvaret. Min man anmälde sig också för att försvara sitt hem.

Vår stad ligger 100 km från Tjernihiv. Vi visste att det pågick hemska saker i Tjernihiv. Staden var beskjuten varje dag och det var ett stort antal offer. Vi var rädda att använda oss av mobiltelefoner då sannolikheten att ryska militären avlyssnade våra samtal var stor. Situationen försämrades dag för dag. Det var risk att vår stad skulle bli ockuperad. Jag var väldigt orolig för mina barn och min far som hade haft en stroke och inte kunde röra på sig alls. Min kusin som hjälpte mig enormt mycket under den här svåra tiden insisterade på att jag skulle lämna. Då det inte fanns någon officiellt anordnad evakuering hittade jag människor som, med hjälp av en baptistkyrka, hjälpte människor att fly.

Jag med mina tre barn och min far lämnade vår hemstad Nizjyn till Khmelnytskyi som ligger i västra Ukraina. I Khmelnytskyi fick vi en rullstol till min far och efter det åkte vi vidare till den Polska gränsen. Den 25 mars gick vi över gränsen och den 30 mars kom vi till Sverige. Evakueringen var utmanande för mig, jag hade med mig min förlamade far. Ibland behövde jag bära honom.

Tack till gud att det alltid fanns folk som hjälpte mig. De var änglar på jorden. Jag kommer ihåg varje människa och tackar dem dagligen. Men mitt hjärta gör ont för min man som är med i den Ukrainska armen och mina två söner som stannade i Ukraina. I mitten av april placerades vi i Härnösand. Vi fick ett boende och kommunen hjälpte till att ta hand om min far.

Vi lever i förväntan att återvända hem. Jag har dagligen kontakt med min man och mina söner i Ukraina. Jag tror på gud som hjälper oss att segra varje dag.

Ukrainsk text – Olena Andryeyenkova.

Översättning till svenska – Iryna Mildt.