”Jag ville verkligen inte lämna Charkiv. Där föddes jag och levde hela mitt liv.”

Den 24 februari 2022 vaknade jag klockan 4 på morgonen av ljudet av explosioner. Kriget hade börjat i mitt land. Jag kunde inte omedelbart förstå eller tro på det. Bara igår gick jag längs de kvällsbelysta gatorna i min älskade, vackra, europeiska stad Charkiv och kunde inte föreställa mig att ett fullskaligt krig skulle kunna bryta ut på 2000-talet och på bara några dagar förstöra staden till oigenkännlighet. Min stad ligger 80 kilometer från gränsen till Ryssland. Under de senaste månaderna före krigets början hade man observerat en ansamling av trupper från Ryska federationen vid denna gräns. Men det verkade som psykisk skrämsel och manipulation från Rysslands sida. Och så, den 24:e, förändrades min värld. Min man och jag gick ut på gatan och såg och hörde omedelbart dessa förändringar. Folk var i panik, militära flygplan dånade ovanför oss, någonstans exploderade granater. Flygplanen flög så lågt över oss att vi till och med kunde se piloten, som verkade håna oss, och när han såg hur folk lade sig ner på marken av skräck, släppte han skickligt granater på byggnaderna runt oss. De ryska trupperna försökte i första hand förstöra stadens strategiska mål. Så blev alla högre utbildningsanstalter i Charkiv skadade. Kasernen för flygskolan förstördes omedelbart, och där dog många kadetter, som i mina ögon bara var barn, 16–20 år gamla. Ett annat strategiskt mål var tv-tornet, som blev beskjutet av ryska trupper men som de inte lyckades förstöra. Staden och de ukrainska soldaterna gjorde motstånd. Jag var väldigt rädd för en ockupation och förstod att om de ryska trupperna inom de närmaste dagarna tog Enerhodar, så skulle de stänga den enda vägen som förbinder den östra och västra delen, och vi skulle inte längre kunna lämna staden. Hela tiden satt min man och jag i olika källare och gömde oss för explosioner och raketer. Jag hade väldigt svårt att hantera det psykologiskt och blev nästan stum då. Jag slutade helt enkelt att tala, kunde inte säga ett enda ord. Min son, som sedan länge bodde och arbetade i Sverige, började leta efter sätt att evakuera mig från Charkiv. Han hittade en soldat från Charkivs territorialförsvar, som den 1 mars 2022 hittade mig i källaren och hjälpte mig att ta mig till Kievvägen (50 kilometer från Charkiv). Så började jag ta mig mot gränsen till västra Ukraina. Den 2 mars reste även min dotter och hennes man från Charkiv efter mig. Vi lyckades träffas i Dnipro och fortsatte därefter resan tillsammans. Resan var svår och vi kom fram till Ivano-Frankivsk den 9 mars. Min dotter och hennes man stannade i Ivano-Frankivsk, medan min sons fru väntade på mig vid gränsen till Rumänien.

Och så fortsatte jag vidare. På så sätt blev jag räddad av mina barn. Var och en av dem lade ner mycket ansträngning för att övervinna den mycket svåra vägen. Min dotter och hennes man bor nu i Irland. Vi har nu möjlighet att träffas. Den 13 mars kom jag och min svärdotter till Sverige, där min son mötte oss.

Jag ville verkligen inte lämna Charkiv. Där föddes jag och levde hela mitt liv. Där föddes mina barn. Jag är Charkivbo i femte generationen. 1887 föddes här min gammelmormor, Jevdokija Kyrylivna, som levde i 92 år och många gånger berättade för mig om den sovjetiska makten som försökte förinta ukrainarna redan i början av 1900-talet. På min familjs historia kan man se hur den sovjetiska, och senare den ryska makten, under århundraden hånade vår nation och förintade den medvetet och regelbundet. Enligt min mormor, som föddes 1912, började allt med ”rozkurkuljannja” (avkulakiseringen). Så kallades de politiska förtryck som den sovjetiska makten tillämpade på de rika bönderna någonstans 1921 med målet att överföra de mest lönsamma bondgårdarna tillsammans med deras mark till staten, beslagta stora lager av jordbruksprodukter och likvidera de rikaste bönderna, då man såg dem som ett hot. Min gammelmormor förlorade allt hon hade då. De tog ifrån henne marken, boskapen, alla tillgångar de hade, och tog bort alla möbler och allt guld familjen hade. Tack vare ödet sköt de inte henne, och hon blev kvar med tre barn. 1933 började Holodomor, som orsakade många miljoner människors död över hela Ukraina. Det var en masshunger som medvetet organiserades av den sovjetiska makten. Väldigt många Charkivbor dog då. Mormor berättade att hennes familj överlevde bara tack vare att de letade efter frusen potatis på fälten och åt trädbark och löv. Vid den tiden började den sovjetiska makten sin förflyttningspolitik. De hus där ukrainare hade bott i generationer och som sedan dog under Holodomor fylldes med ryska familjer från Sibirien. Så förvandlades staden gradvis från ukrainsk till rysk. 1939 föddes min mamma, och 1943 ockuperades Charkiv av de tyska trupperna. I min familj levde skräcken i åratal för att berätta vår familjs historia. Vid den tiden var det farligt och kunde kosta en livet. Även under andra världskriget slutade den sovjetiska makten inte med att genomföra avrättningar efter anmälningar, och varje ord som man sade mot makten var mycket farligt. 1963 föddes jag i Charkiv. Vi talade alltid ukrainska i familjen, men i staden, när jag växte upp, fanns det knappt någon ukrainsk skola eller något universitet där undervisningen skedde på ukrainska. Staden hade redan blivit ryskspråkig och det ukrainska språket blev redan då diskriminerat. Ukrainska språket betraktades som de obildades språk, böndernas språk, som om de inte hade någon värdig utbildning, och det ansågs olämpligt att tala ukrainska i staden. 1991 blev Ukraina självständigt. Först då började ukrainska skolor och högre utbildningsinstitutioner dyka upp i Charkiv. Men min son, född 1985, gick ändå i en rysk skola. 2014, efter att kriget i Donbass började och Krim ockuperades, övergick Charkiv officiellt till att använda ukrainska som officiellt språk. Men även då hörde jag flera gånger hur folk diskriminerades på grund av sitt språk, till exempel i en butik, där en anställd tvingades byta från ukrainska till ryska. Det upprörde mig alltid, och jag var aldrig tyst om det, utan insisterade på att vi bara har ett officiellt språk, och det är ukrainska. I staden finns fortfarande många människor med pro-ryska åsikter och preferenser. De klagar på att den ukrainska makten och de ukrainska soldaterna gör motstånd och inte låter Ryssland ockupera Charkiv. De ser sig själva mer som ryssar än ukrainare, och tycker att det är bra och bekvämt att bo i en sådan underbar stad som Charkiv. Och de väntar på att den ryska makten ska komma till staden. Många av dessa människor är kollaboratörer och hjälper fienden i dess onda avsikter. Jag skulle aldrig kunna bo i Charkiv under den ryska flaggan. Jag hatar den ryska makten och allt vad den har gjort och gör med ukrainarna och specifikt med min familj genom århundradena. Det gör mig väldigt ont att denna makt till slut tvingade min familj att lämna min älskade, vackra stad, som jag älskar av hela mitt hjärta, och jag längtar efter att återvända till mitt ukrainska Charkiv, så som jag känner och ser det.

För närvarande bor jag i ett studentboende i Blentarp, Sjöbo kommun. Jag går på SFI-kurser och söker jobb. I Ukraina sydde jag själv läderprodukter, olika väskor, bälten och plånböcker, som var mycket populära. Nu försöker jag göra något för att inte glömma mitt hantverk. Jag är väldigt tacksam till det svenska samhället som hjälper mig enormt mycket idag. Jag var väldigt förvånad över hur lyhörda svenskarna var och öppnade sina hjärtan och alltid hjälper till och deltar. Jag kommer aldrig att glömma det.

Text på ukrainska – Olena Andryeyenkova.

Översättning till svenska – Iryna Mildt.