”Jag är väldigt rädd för vad som kommer hända med mitt hemland men även med världen rent generellt. Jag är övertygad om att om Ukraina förlorar kommer det påverka hela världen.”

Den 24 februari 2022 vaknade jag klockan fem på morgonen av explosioner. Jag och min sambo förstod att kriget hade börjat. Vi gjorde oss iordning och åkte till hans barn som var med sin mamma då för att lämna nödvändiga papper till barnen. Barnens mamma ville så fort som möjligt flytta dem till västra Ukraina. Samtidigt ringde jag till min son och bad honom att packa, jag tänkte att vi skulle åka till mina föräldrar i Vinnitsa. Klockan halv nio på morgonen var jag hemma hos mig med min son, han packade sin väska där han bland annat packade alla sina skolböcker. Han var då fjorton år gammal. Jag hade en tydlig plan över vad jag skulle göra och det underlättade väldigt mycket. Klockan halv elva lämnade vi Kyiv, det var mycket trafik då många försökte lämna samtidigt. Vid något tillfälle insåg vi att vi hade stått på en och samma plats i över två timmar. Ovanför oss hörde vi ljudet av militärflyg och några i bilkön vände och åkte tillbaka. Jag kunde ingen alternativ väg till Vinnitsa så vi stod kvar och väntade. Från bilen såg jag folk som gick längs vägen med sina resväskor, barn och djur. Vi hade plats i bilen så vi bestämde oss för att fråga en kvinna med barn som gick förbi om de ville följa med. Vi såg militära och civila som grävde skyttevärn, det var en ny verklighet som jag inte kunde förstå… krig!!! Det var så nära med militärflyg i himlen och bepansrade bilar på gatorna. Vi lyssnade hela tiden på nyheterna på radion, all biltrafik var mot västra Ukraina och den Polska gränsen. När vi äntligen kom till en större motorväg så lättnade trafiken lite då vi åkte i motsatt riktning. Kvinnan med barnet som vi gett lift hoppade av i Zhytomyr och vi åkte vidare mod Vinnitsa. Vi åkte så fort som det gick på vägen då vi hörde att en militär flygplats i Vinnitsa regionen hade blivit bombad, jag visste inte längre om det var tryggare i Vinnitsa eller inte men där fanns mina föräldrar och jag ville komma dit så fort som möjligt. Resan tog elva timmar och mitt på natten samma dag kom vi fram. Efter några dagar kom även min sambo dit, mina föräldrar bodde i ett flerbostadshus så varje gång flyglarmet gick var vi tvungna att springa ner i källaren. Det var väldigt påfrestande, speciellt för mina gamla föräldrar. Strax utanför Vinnitsa har min syster ett hus, hon var just då i Ungern så vi bestämde oss för att låna hennes hus. Huset hade en källare och vi använde den som ett skyddsrum. Vi var alltid påklädda och redo. Vi hörde från några bekanta att deras män frivilligt anslöt sig till armen. Vår familj försökte på alla möjliga sätt hjälpa de som var i armen, bland annat genom att donera till militärernas utrustning. På nyheterna hörde man om den ryska arméns framgångar i Kyiv-regionen och hot om att använda kärnvapen; det var väldigt skrämmande och jag började få panikattacker. Mitt psykiska tillstånd förvärrades, när jag var 24 år fick jag en ärftlig psykisk diagnos – manodepressivitet. Den brukar visa sig mest på våren och hösten men även när jag är väldigt stressad. Strax innan kriget bröt ut kände jag mig lätt deprimerad och sedan eskalerade det. Jag kände mig orkeslös och trött, sov väldigt dåligt och var helt slut efteråt. Jag var tvungen att öka doseringen av mitt läkemedel men det hjälpte inte. Min syster som följde nyheterna noggrant från Ungern och samtidigt var medveten om min diagnos insisterade på att vi skulle lämna Ukraina och komma till henne. Efter mycket funderingar så kom jag fram till att det nog var bäst för mig och min son. Systern till min systers man och hennes dotter har också planerat att åka tillsammans med oss. Min föräldrar bestämde sig för att stanna. Min sambo planerade vår resa som mest gick längs gränsen. Den andra mars kom vi till Kolomyia där vi övernattade och den tredje mars korsade vi gränsen till Ungern. Det var väldigt jobbigt att lämna sitt hemland, sina föräldrar och sin sambo men jag förstod att jag var tvungen att göra det för min son. På kvällen samma dag kom vi till min syster, och mitt psykiska tillstånd hade ytterligare försämrats. Då jag varit sjuk i så många år så var jag väl insatt i min diagnos och förstod hur den fungerar. Min systers man tyckte att jag skulle söka jobb, han förklarade att kriget kommer pågå länge och att jag måste räkna med mig själv i framtiden. Först var det väldigt svårt att ta in vad han sa men så småningom började jag skicka mitt CV till olika ställen. Jag är utbildad läkare och under de senaste åren undervisade jag i medicin på engelska för internationella studenter på Taras Shevchenko universitetet i Kyiv. Den 8:e mars 2022 fick jag en intervju med VD:n för ett litet företag verksamt inom monitorering av lungorna på neonatalbarn och bolaget fanns i Lund i Sverige. Min specialisering är just neonatal och min avhandling handlade om just neonatala barn.

Jag var väldigt nervös under intervjun som var på engelska men efter bara några timmar så fick jag ett samtal från bolaget som meddelade att jag är anställd och välkommen till Sverige så snabbt jag är redo. Jag började direkt titta efter flyg och redan 15 mars landade vi i Malmö. VDn för bolaget mötte oss och vi åkte direkt till kontoret i Lund. Vi skulle bo med andra professorer från Lunds universitet som också jobbade för samma bolag. Det var ett tvåvåningshus med två separata ingångar och vi blev erbjudna att hyra hela övervåningen. Eftersom jag precis blivit anställd så erbjöd företaget att betala första månadens hyra, de köpte även mat och andra nödvändigheter åt oss och vi fick hjälp med att fylla i nödvändiga dokument till Migrationsverket och för att skaffa bankkonto. Samtidigt började vi leta efter ett separat boende i Lund och sonen fick plats på en lokal skola. Trots allt det positiva som hände försämrades mitt tillstånd; jag började få ångest över jobbet och att ingen kände till min diagnos förvärrade ångesten. Jag har hela mitt liv dolt min diagnos och i Ukraina fick jag alla behandlingar hemma, anledningen till att jag gjorde så var att jag var orolig för att det skulle kunna påverka min karriär. Mina läkemedel var på väg att ta slut och det var svårt att fortsätta dölja det då det skulle kunna få konsekvenser för min anställning. Jag bestämde mig för att anförtro mig åt kvinnan som var vår hyresvärd som också bodde i samma hus; hon visade full förståelse för situationen och hjälpte mig att få en undersökning på en lokal klinik. Det var en sån otrolig lättnad att äntligen få vara sig själv! Det hjälpte mig också att kunna hjälpa andra Ukrainare jag träffar i Sverige som har en psykisk diagnos att hitta rätt.

Tyvärr gjorde jag slut med min sambo då vår relation inte höll på distans. Det var ett stort stressmoment för mig men jag klarade det. Min son har anpassat sig väldigt bra till det svenska samhället och han trivs väldigt bra här. Min anställning i Ukraina tog också slut då alla utländska studenter var tvungna att lämna landet. Jag har hittat en umgängeskrets av Ukrainare här i Sverige och tankarna på att återvända har mer och mer börjat försvinna. Dock är mina föräldrar ett stort orosmoment då varken jag eller min syster är kvar i Ukraina. Vi har börjat fundera på hur vi kan få dem att komma därifrån, speciellt med tanke på att min pappa har samma diagnos som jag. Han har aldrig fått någon medicinsk hjälp för sitt tillstånd då han inte ville det och nu är det redan över 10 år sedan han lämnade hemmet och han befinner sig i ett väldigt dämpat tillstånd. Min mamma kom och hälsade på sommaren 2022 och i november 2022 åkte jag själv till Ukraina för att hjälpa mina föräldrar och deras två katter flytta. Den 17:e november 2022 kom vi allihopa till Sverige och den 14:e januari 2023 fick mina föräldrar beslut från Migrationsverket och ett separat boende i Lund.

Företaget jag jobbade för gick in i en fas av kliniska tester, samtidigt började de skära i andra kostnader och min tjänst försvann. I september 2023 blev jag arbetslös men hade a-kassa och fick utbetalningar därifrån. De här pengarna betalar hyran och försörjer mig och min son. Jag letar nytt jobb och samtidigt har jag börjat lära mig Svenska då det höjer mina chanser att få ett bra jobb i framtiden.

Jag är väldigt orolig för det som händer i Ukraina. Världen är trött på kriget men samtidigt fortsätter folk att dö i Ukraina, Ryssland ökar sin militära tillverkning, utökar sin armé och ökar sina attacker för att ta nya territorier. Jag är väldigt rädd för vad som kommer hända med mitt hemland men även med världen rent generellt. Jag är övertygad om att om Ukraina förlorar kommer det påverka hela världen. Ryssland har kränkt internationellt erkända gränser och rätt. Jag hoppas att världen förstår allvaret och faran vi alla befinner oss i just nu.

Text på ukrainska – Olena Andryeyenkova.

Översättning till svenska – Iryna Mildt.