”I närheten av sjukhuset låg en militär central, jag tittade ut genom fönstret mot den och såg massor av militärer som var på väg dit. Människor sprang på gatorna och jag var väldigt rädd för vår framtid, det enda jag kunde tänka på var ifall jag skulle få ett till missfall.”
Den 24 februari 2022 vaknade jag kl 5 på morgonen från ljudet av explosionen. Jag var inskriven i förtid på en förlossningsavdelning i staden Lutsk för att behålla min graviditet. Det var min fjärde graviditet under de senaste tio åren men de andra tre slutade alla i missfall. Min man och jag försökte gå vidare efter varje misslyckad graviditet men hoppet svek oss med jämna mellanrum. Men nu hände det äntligen! Jag hade väldigt blandade känslor om hur det skulle gå den här gången. Jag var bara i min sjunde vecka när jag vaknade av explosioner utanför fönstret av att kriget i mitt land hade börjat. I närheten av sjukhuset låg en militär central, jag tittade ut genom fönstret mot den och såg massor av militärer som var på väg dit. Människor sprang på gatorna och jag var väldigt rädd för vår framtid, det enda jag kunde tänka på var ifall jag skulle få ett till missfall. Den första trimestern av graviditeten är extremt känslig och jag hade redan fått några komplikationer som jag var inskriven för. På ultraljudet hade jag fått höra barnets hjärtslag och var redan kär och redo att kämpa hur mycket det än skulle krävas. Läkaren kom in på mitt rum och meddelade att på grund av kriget skrevs alla ut för att det var för osäkert att stanna på sjukhuset. Ryssarna hade börjat bomba Lutsk flygplats och diverse bränslereserver som fanns i närheten av sjukhuset. Min man kom och hämtade mig men vi visste inte vad vi skulle göra. Efter ett par dagar började bombningarna igen och vi förstod att det var farligt att stanna i staden. Min man insisterade på att jag skulle lämna Ukraina, för mig var det ren galenskap att lämna sitt hem gravid, med komplikationer, och åka till ett annat land utan sin älskade. Vår familj är troende och vi bad till högre makter att vägleda oss. Vi såg hur människor lämnade staden. Vår stad ligger i närheten av den Polska gränsen så det skulle vara relativt enkelt att åka. Jag ville absolut inte lämna min man ensam utan ville att vi tillsammans skulle ta oss igenom den här efterlängtade graviditeten. Dessutom skulle jag vara sängliggande så mycket som möjligt på grund av komplikationerna. Jag arbetade som sjukgymnast och en av mina före detta patienter planerade att åka till Polen med sin dotter och de erbjöd sig att ta med oss. Samtidigt hörde en av mina kompisar från kyrkan av sig och erbjöd sig att hjälpa till med evakueringen. Han hade en egen minibuss med sovplats där jag skulle kunna ligga under hela resan till Polen. Jag behövde bestämma mig för hur jag skulle göra. Jag förstod att barnet var min högsta prioritet och bestämde mig för att åka. Under min barndom när jag gick i kyrkan så kom jag i kontakt med en organisation som hette ”Skandinaviska barnmissionen” och min granne var representant för den här organisationen i Ukraina. Hon anordnar sommarläger för Ukrainska barn i Skandinavien och på så sätt hade jag besökt både Sverige och Danmark när jag var tretton år gammal. Jag kom ihåg att jag tyckte om Malmö och bestämde mig för att åka dit.
Den 15:e mars 2022 kom jag till Polen och stannade i en lokal kyrka som erbjöd sängplats till Ukrainska flyktingar och insjuknade i Covid. Det tog mig en vecka att komma på benen igen och under den här tiden försökte jag hitta volontärer som kunde hjälpa mig komma till Sverige. Jag försökte hitta en transportplats med liggplats men det fanns bara sittplatser tillgängliga. Varje dag bad jag gud om hjälp och slutligen träffade jag en pastor från Lettland som hörde om min situation och erbjöd sig att köra mig till Sverige. På så sätt tog sig jag och min väninna med sin dotter till Sverige den 26 mars 2022. Den första platsen vi fick en sängplats i var en kyrka i Tomelilla. Min väninna stannade där med sin dotter men jag fortsatte min resa. Jag försökte komma närmare ett sjukhus där jag skulle kunna få hjälp och vård för min komplexa graviditet. Den här typen av vård jag behövde fanns i Malmö eller Lund hade jag tagit reda på. En bekant i Malmö hjälpte mig att hitta en svensk familj som erbjöd sig att låta mig bo hos dem. Jag stannade hos dem i 1.5 månader men jobbade på att få eget boende då jag räknade med att få barn snart. Jag vände mig till migrationsverket den 24 maj 2022 och ansökte om ett eget boende. Först hamnade jag på ett tillfälligt boende där jag stannade i 3.5 månader och sedan fick jag ett eget rum på ett boende i Malmö. Jag fick så mycket hjälp av volontärer, jag kom till Sverige med en liten ryggsäck och saknade kläder för både mig och det kommande barnet. Alla nödvändigheter fick jag av volontärer från ”Malmö helps” och av svenskarna som besökte samma kyrka som jag anslöt mig till i Malmö. Jag fick inte bara materiella saker av dem utan även mycket stöd och närhet som jag saknade så otroligt mycket.
I slutet av augusti 2022 flyttade jag in i mitt rum, jag blev väldigt bra omhändertagen av personalen på boendet och fick ett väldigt fint rum nära hissen och tvättstugan som skulle underlätta mycket när väl barnet kommer. Jag kände mig trygg. Äntligen hade jag en egen plats där jag kunde vänta på mitt barn.
Den 9 september 2022 kom min man för att hälsa på och stannade i tre veckor med mig. Han är volontär i den ukrainska kyrkan och på så sätt kunde han lämna Ukraina för att hämta humanitär hjälp som den svenska kyrkan skickade till östra Ukraina. Men överlag så var jag ensam i min graviditet, all oro och alla känslor under den här perioden fick jag kämpa med själv. Min barnmorska hjälpte mig otroligt mycket men trots allt ville jag bara vara med pappan till mitt barn. Vi bad till gud att vårt barn skulle födas under ett av hans besök och så blev det. Den 21 september 2022, klockan 05.26, föddes vår son Lev (som betyder lejon på Ukrainska). Vi var så otroligt lyckliga vid det tillfället och kände att det var guds välsignelse och efterlängtade mirakel. Min man stannade ett par dagar med oss men var sedan tvungen att åka tillbaka till Ukraina. Jag var så rädd och ledsen över att behöva stanna kvar med vår son, jag förstod att jag var ensam och visste inte om jag någonsin skulle se min man igen. Jag kände att jag levde två parallella liv. Varje dag kontrollerade jag nyheterna över vilka attacker som skett i Ukraina och om de skett där mina nära och kära fanns. Jag var orolig för min mamma som då var 70 år gammal och för min man som utöver sitt jobb tog hand om bägge våra föräldrar. Samtidigt förstod jag att jag måste fokusera på vårt barn. Mina dagar var väldigt monotona; jag ammade barnet, badade honom och promenerade. Ibland sov jag 10 minuter sammanhängande och började känna mig utmattad. Sedan kom min son´s första jul och jag kommer ihåg hur jag stod vid fönstret och barnet i famnen och tittade på hur det snöade ute och grät av ensamhet. Ibland blickar jag tillbaka till den tiden och förstår att jag inte skulle kunna göra om det, enbart med hjälp av min tro och guds hjälp kunde jag övervinna alla hinder. Gud har våra händer och det har alltid funnits någon som har erbjudit mig hjälp när jag har behövt det. Svenskar och Ukrainare som bodde i närheten kom förbi med mat, hjälpte till och handlade och fixade kläder till lillen och jag tog emot allting med tacksamhet.
Idag är min son 1 år och 4 månader och vi bor kvar i vårt rum i Malmö. Jag undersöker om det går att hitta en förskoleplats åt honom så att jag kan börja söka jobb. Jag tycker om sjukvård och allting som är kopplat till det. Under min tid som sjukgymnast i Ukraina gav jag 100% till jobbet och var så lycklig av att se resultatet av mitt arbete. Jag hade en bra karriär; började som sjuksyster och slutade som direktör för rehabiliteringscentrum i Lutsk, och skulle så gärna vilja göra någon nytta i Sverige.
I dagsläget är det mycket svårare för män att lämna Ukraina och även volontärer har problem med att korsa gränsen. Jag har ingen aning om när vi ska ses nästa gång, sista gången vi sågs var i julas. Vi har en svår period bakom oss men framtiden är också mörk men jag tror på guds planer på vår framtid, vi kommer övervinna allt. Jag är övertygad om att vi en dag kommer att återförenas som en familj och leva vårt liv tillsammans.
Text på ukrainska – Olena Andryeyenkova.
Översättning till svenska – Iryna Mildt.
