”Vi ville åka så långt bort som möjligt, från allt det hemska, skräcken och helvetet som var i Ukraina. Våra hjärtan krossades för det var vårt hemland. Det var första gången i våra liv då vi försökte rymma så långt bort som möjligt.”

På morgonen den 24 februari vaknade vi klockan 05.00 av skottlossning och från ljudet av flygplan. Vi sprang runt i huset i panik och försökte komma på vad vi skulle göra och hur vi skulle få bort barnen. På gatorna började paniken sprida sig, människor köpte allt som fanns att köpa i affärerna. Några familjer åkte mot Kyiv och några stannade kvar och hoppades att kriget kommer gå förbi deras by. Vi bodde i en by, Katyzhanka, i Kyiv regionen. Vi upplevde en av de första attackerna som kom från det vitryska hållet. Familj och bekanta ringde och berättade att de såg kolonner av pansarbilar som åkte och förstörde allt i deras väg. De nådde vår by klockan 16.00 den 24 Februari. Det var mycket av allt, det lät väldigt mycket och vi hörde explosioner och det brann mycket runt omkring.

Vi, med våra grannar och några andra familjer, gömde oss i grannens källare och lämnade den knappt under de tre första dygnen. Det var oklart vad som hände utanför. Bara männen gick ut ibland och återkom och berättade vad de ryska soldaterna gjorde. Flygplan flög konstant så lågt så att putsen föll ner. Vi höll andan och det kändes som om blodet stelnade. Under den månaden vi var under ockupation lärde vi oss leva i mörker, vara tysta, underhålla oss genom att tänka på minnen från förr och kämpa vidare.

Det var katastrofal matbrist. Elen försvann den första dagen av ockupationen och maten i kylskåpet började därför bli dålig direkt. Vi lärde barnen att dela med varandra och äta det som fanns och de fick bara mat två gånger per dag. Vi var 24 personer i källaren, 13 av dem var barn.

En natt kom en pansarkolonn och placerade sig i vårt och våra grannars hus. De började skjuta och blev även beskjutna. Den här natten var jag mest rädd för att jorden började darra. Explosionerna var fruktansvärda och man förstod inte vart bomberna smällde, vad som hände där uppe och om vi skulle överleva natten. Det pågick i två timmar innan det äntligen blev tyst. Vi lyssnade på radio och förstod att situationen inte var bra, det fanns inga gröna korridorer för evakuering och vi var helt avskilda från resten av världen då alla broar var sprängda.

Den ryska armén började leta efter militärer som bodde i byn, de rev lås och sparkade in dörrarna. De plundrade och betedde sig som de var härskare. Vår granne var militär och hade tre barn. Vi var jätterädda då han dagligen fick besök av ryska militärer som trängde sig in i hans hus. Militärerna gick även till andra hus och hotade med vapen och tog människors mobiltelefoner. Några av de ryska soldaterna såg ut som barn och när de försökte rymma från sina positioner sköts de av sina medsoldater. I byns folkets hus satte de ryska militärerna upp sitt militärsjukhus. Ingen fick komma in dit och deras flygplan levererade konstant dit döda och skadade soldater. Inte så långt därifrån, i en skolbyggnad, hade de sin stab.

Så här gick dagarna och nätterna med en konstant rädsla för sina barn, sina släktingar och sina hem. Nyheterna gav kraft då vi hoppades att allt det dåliga skulle ta slut snart men tyvärr inträffade inga mirakel. När maten tog slut och barnen var helt utmattade tog vi beslutet att evakuera barnen. Min man sa ”Ni får åka men jag stannar kvar och hjälper den ukrainska militären”

Dock lyckades vi inte lämna byn då bron var sprängd, floden översvämmad och den ryska militären inte tillät någon att lämna. Några rymde ändock under beskjutning genom att ta sig över ett provisoriskt sund. Vi väntade och en vecka innan vi till sist lämnade så flyttade vi ändå tillbaka till huset då barnen var trötta och sjuka. En dag omringade ryska soldater vårt hus och tvingade oss under vapenhot att lämna huset, barnen grät och jag med. De lät mig gå till barnen men tog med min man. Han kom tillbaka efter några minuter men de minuterna var de längsta minuterna i mitt liv. Barnen grät och skrattade samtidigt. De ryska soldaterna började oftare inspektera alla husen, de flyttade också in i några hus trots att husägarna var kvar. De viftade hela tiden med sina vapen framför byborna.

Vi förberedde oss på att lämna, försökte hitta någon som kunde hjälpa oss men vägarna ut från byn var blockerade av de ryska soldaterna. Dessutom hade röda korset försvunnit från byn då deras representanter blev skadade av de ryska soldaterna och ingen ville fortsätta hjälpa till.

Äntligen kom den dagen vi väntade så länge på, de trötta och rädda barnen förstod inte var deras mamma skulle ta dem. De visste inte heller att de kanske såg sin pappa för sista gången. Jag satt på bussen med barnen och grät och barnen, utan att förstå, tog farväl av sitt hem. Framför oss hade vi det som jag fruktade så mycket, att gå över floden där bron var sprängd. Våra liv hängde på att vi skulle lyckas. När vi kom till gränsen av den ockuperade marken blev vi visiterade av ryska soldater, på andra sidan floden stod den Ukrainska armen. Vi hade tur för det var inga bombningar när vi reste.

Har ni sett en skräckfilm någon gång? Den här resan var hemsk, det är svårt att beskriva med ord. Bron var sprängd, sönderskjutna bilar och saker låg överallt, dessutom översvämmade hus. Jag ser fortfarande dessa bilder framför mina ögon varje dag. Äntligen var vi framme hos våra pojkar, den ukrainska militären, och vi andades lättade ut. De ukrainska soldaterna sa att vi måste gömma oss då det pågår konstant beskjutning och är osäkert här. Sedan kom vi till Kyiv med hjälp av röda korset, vi registrerade oss och åkte sedan åt olika håll. Vi åkte till våra nära vänner för att hitta biljetter och fundera på hur och vart vi ska åka vidare. Natten var lugn men väldigt emotionell. Efter en dusch vilade vi på mjuka sängar, jag njöt av att titta på barnen som helt orkeslösa vilade. På morgonen åkte vi till tågstationen och sedan vidare till Lviv. Därifrån tog vi buss till den Polska gränsen. Jag kommer ihåg att det var kallt och regnigt men barnen skrattade och den yngsta dottern somnade i min famn trots de kalla regndropparna. De äldre barnen skojade, till dem kom det då och då volontärer och erbjöd godsaker som de inte sett på väldigt länge. Deras lyckliga ansikten – det var befriande att se efter många dagar av sorg och oro.

Efter att vi passerat gränsen åkte vi vidare till ett flyktingläger och efter att ha sovit där en natt fortsatte vi vidare. Vi ville åka så långt bort som möjligt, från allt det hemska, skräcken och helvetet som var i Ukraina. Våra hjärtan krossades för det var vårt hemland. Det var första gången i våra liv då vi försökte rymma så långt bort som möjligt.

Översättning till svenska – Iryna Mildt.