”Vi ber kontinuerligt till gud om att kriget ska ta slut så fort som möjligt. Vi är väldigt osäkra över vår framtid, vad ska hända, vad kommer hända med vårt hemland, vad kommer hända med våra barn som vi tar hand om.”

Den 24 februari 2022 väcktes jag av att telefonen ringde. Det var min man som var på väg från jobbet och han meddelade mig att kriget hade börjat i vårt land. På den tiden bodde vi i ett hus i Zhytomer Oblast och det enda vi kände för att göra då var att be till gud. Under veckans gång gick hela familjen till kyrkan och bad gud om att kriget skulle ta slut. Jag och min man hade ett familjehem, det är en typ av hem där föräldralösa och misskötta barn bor.

Min historia började för länge sedan. När jag var 14 år gammal hade jag en svår period i mitt liv vilket gjorde att jag hamnade i kyrkan och hittade ro. Jag började gå dit regelbundet, blev medlem och kunde inte föreställa mig mitt liv utan gud. Sedan började jag arbeta med barn och fick mina två fosterbarn när jag var 25 år gammal. Jag var volontär och tog hand om föräldralösa barn eller barn som föds i socialt utsatta familjer och behövde extra tillsyn. De två första barnen jag tog hand om var strax över ett och två år gamla men de hade redan haft ett tufft liv och hade svåra hälsodiagnoset. År 2014 träffade jag min man som tog emot mig med mina två barn med öppet hjärta. Vi har fått två egna barn, en dotter 2015 och en son 2018. År 2019 tog vi emot tre pojkar (3.5, 9 och 12 år gamla) och 2021 en grupp till på två flickor och en pojke (2, 8, 10 år gamla). Alla barn som vi tog hand om hade psykologiska trauman och låg efter sin utveckling på grund av vanskötsel.

Ett familjehem får inte ha fler än 10 barn, vid krigets början hade vi precis det. Vi var en stor familj och började känna att vi hade problem med mat då varor började försvinna från affären (då folk i panik köpte allt som fanns tillgängligt). Vi hörde hela tiden flygplan som flög över husen och bomber som exploderade. Jag ville inte tänka på att vi skulle bli tvungna att lämna vårt hem men nyheterna blev sämre och sämre från dag till dag. En dag åkte jag och min man till närmaste stad för att handla, det tog oss många timmar då det fanns så många vägspärrar med kontrollpunkter längs vägen. Dessutom var vägarna överbelastade av stora militärtransporter. Vi lämnade vårt hem tidigt på morgonen och kom hem klockan ett på natten. Min man började prata om att vi måste lämna vårt hem för att det blir svårt att ta hand om barnen vi har tagit ansvar för under dessa förhållanden. Dessutom var barnen stressade av konstanta explosioner på en militäranläggning som låg nära oss. Vi försökte få bort deras uppmärksamhet från detta men det gick inte.

Vi bestämde oss för att lämna och jag vände mig till en social enhet med en förfrågan om att hjälpa oss med en evakuerings transport. Vi visste inte hur situationen skulle utvecklas men vi kände att om vi inte lämnade under den närmaste tiden var risken överhängande att vi inte skulle kunna lämna alls. Så småningom hittade min man en transport genom kyrkan. Min mamma följde också med för att hjälpa till med barnen.

Den 8:e mars 2022 lämnade vi alla; 10 barn, 3 vuxna och 1 labrador. Vi åkte i två bilar. Det var internationella kvinnodagen och vid en av vägspärrarna fick jag och min mamma blombuketter. Vi började gråta, överväldigade av alla känslor.

När vi kom till den polska gränsen var jag, min mamma och barnen tvungna att gå över den till fots. Min man tog bilen för att få med den över gränsen. Vi som gick till fots var tvungna att gå ungefär 4 km. I Polen skulle vi ta oss till en kyrka som tog hand om ukrainska flyktingar. Polska volontärer hjälpte oss med transport för att komma till flyktingmottagningen. Mitt yngsta barn började må dåligt och fick feber. På flyktingmottagningen blev vi erbjudna att åka vidare till Sverige, vi fick kontakt med en välgörenhetsfond i Sverige som också var kopplade till en kyrka i staden Höör. De kunde ta emot hela vår familj. På kvällen när min man anslöt på flyktingmottagningen tog hela familjen beslut att åka vidare till Sverige.

Den 10:e mars 2022 anlände vi med färjan till Karlskrona. Två minibussar transporterade oss till Höör där vi först blev placerade i några campingstugor som vi fick dela allihopa. Ungefär en månad bodde vi och andra familjer från Ukraina på det här stället. Sedan fick vi två egna hus på samma ställe, bara för vår familj. Ett hus kallades mammas hus och det andra pappas hus och vi delade upp barnen mellan oss. I maj fick alla barn plats på förskola och skola så barnen var upptagna på dagarna och på kvällen samlades hela familjen innan de gick att sova i respektive hus. Höör förberedde sig för att ta emot ett helt barnhem men istället kom enbart vår familj.

Vi fick mycket kläder och mat från lokala invånare vilket vi var väldigt tacksamma för. Kyrkan som tog hand om oss gav oss två minibussar så att vi kunde lämna och hämta barnen på förskolan och skolan. Platsen där vi bodde låg i skogen och det var svårt att ta sig till skolan och förskolan så det var viktigt för oss att ha transport. Från början när vi kom, försökte min man hitta ett jobb och tog olika tillfälliga uppdrag. Jag fick också ett tillfälligt jobb som städerska. Just nu väntar vi ett barn till som planeras att födas i april 2024 och medan vi väntar så pluggar vi Svenska på SFI. Vad gäller vårt liv så börjar det så småningom att komma på plats men våra hjärtan går i tusen bitar över vad som händer i vårt hemland. Vi ber kontinuerligt till gud om att kriget ska ta slut så fort som möjligt. Vi är väldigt osäkra över vår framtid, vad ska hända, vad kommer hända med vårt hemland, vad kommer hända med våra barn som vi tar hand om. Våra fosterbarn har möjlighet att bli adopterade i Sverige. De facto är vi deras föräldrar men juridiskt är de föräldralösa barn som är kopplade till ett familjehem. Om en myndighet i Ukraina skulle kräva att de åkte tillbaka till Ukraina imorgon så kan vi inte säga nej. Helt ärligt vet jag inte vad de ska ha för framtid där. Jag är väldigt orolig för dem då de redan haft en tuff start på livet. Jag och min man har gjort allt vi kunde för att förändra livet för dessa barn och jag skulle inte vilja förlora dem på grund av kriget.

Jag tror på gud och tror att varje handling har sin mening, jag tror att vi är där vi ska vara och att vi ska gå igenom alla utmaningar för att bli bättre människor. Vi har våra barn, vår familj och med guds hjälp ska vi fortsätta leva vidare oavsett vad. Vi ska göra vårt bästa för att uppfostra respektfulla, ärliga och öppna barn. Vi vill så gärna att de ska behålla dessa egenskaper och fortsätta bära det i sina hjärtan hela sina liv.

Text på ukrainska – Olena Andryeyenkova.

Översättning till svenska – Iryna Mildt.