”Sommaren 2023 kommer jag komma ihåg hela mitt liv. Den sommaren kände jag att jag lever till 100%, jag hade hela min familj samlad och gladdes åt varje dag.”

Den 24 februari 2022 vaknade jag från ljudet av kraftiga explosioner utanför. Jag och min man förstod att kriget hade börjat i vårt land. Vid den tiden bodde vi i Kyiv regionen och vi bestämde oss att lämna hemmet. Det ryktades om att broarna skulle sprängas vilket skulle försvåra vår resa och därför kände vi att vi inte kunde dröja med avfärden. På tre timmar hade vi packat allt och var vi redo, vi lämnade mot Zakarpatya i västra Ukraina. Vår familj bestod av oss båda och två små barn: 2 år och 8 månader gamla. Under en och en halv månad bodde vi i västra Ukraina. Vi betalade för alla våra kostnader och vi kände hur pengarna bara rann ut. Våra bekanta erbjöd oss att bo på deras landställe som låg i Zhytomyr regionen och vi bestämde oss för att flytta dit. Så småningom blev Kyiv regionen fri från ockupationen och vi började fundera på att åka tillbaka hem. Min man bestämde sig för att åka till vårt hem och kolla om det var säkert att åka dit. Jag var rädd att åka tillbaka till stället som vi lämnade för inte så länge sedan med ljud av explosioner i bakgrunden. Där hemma var flyglarmet väldigt vanligt och jag kände mig osäker på hur barnen skulle reagera på det. Därför bestämde vi oss att åka till mina föräldrar i Bakhmach i Chernigiv regionen istället.

Precis innan kriget fick min pappa en stroke och jag hjälpte till att ta hand om honom. Tack till Gud så klarade han sig bra. Vad gäller mig så upptäckte jag något konstigt med mitt ben och gick till min husläkare för en undersökning. Läkaren sa att han inte trodde att det var något allvarligt men rekommenderade att följa upp med en specialistläkare. Jag hade aldrig hunnit göra det och när vi var i västra Ukraina kände jag att förhårdnaden på benet blev större. Jag väntade på att komma tillbaka hem och gå till min onkolog istället för att börja med en ny läkare där. Anledningen till att jag hade en onkolog som följde mig är att år 2016 blev jag diagnostiserad med melanom. Jag blev framgångsrikt opererad och hade mina regelbundna uppföljningar. Förhårdnaden på benet oroade min och jag åkte till Kyiv för att träffa min läkare. Tyvärr lämnade läkaren landet efter att kriget har börjat. Jag blev väldigt förvirrad och visste inte hur jag skulle hitta en ersättare. Det var allvarlig brist på läkare till följd av mobiliseringen samt att några hade lämnat landet. Jag vände mig till en privatklinik och läkaren som undersökte mig där övertygade mig att det var ingenting att oroa sig för. Jag fick en salva att behandla förhårdnaden med och åkte tillbaka hem till mina föräldrar.

Under tre månader bodde jag och mina barn hos mina föräldrar. Det var lugnt och tyst där – inga flyglarm och raketer. September 2022 bestämde jag mig för att åka tillbaka hem för att anmäla mina barn till en förskola där. Jag bestämde mig också för att göra ytterligare en läkarundersökning. Den här gången insisterade läkaren på att utföra en akut operation och göra en vidare undersökning av förhårdnaden. I mitten av september blev jag opererad och efter sex veckor fick jag svar från den histologiska undersökningen att sannolikheten för cancerceller är hög. Läkaren erbjöd sig att göra en fördjupad undersökning på ett privat laboratorium, två veckor senare fick jag svar på att mitt tidigare melanom har metastaserat. Det var andra gången sedan kriget började som jag kände att livet kraschade. Jag var väldigt rädd och stressad och förstod att jag hade en aggressiv cancerform som sprider sig fort. Dessutom befinner jag mig i ett land som är i krig och är väldigt osäker på om jag kan få adekvat hjälp. Vi började undersöka olika alternativ och funderade på att åka utomlands för att få vård. Sedan hittade vi en läkare i Kyiv som var specialist på hudsjukdomar, han hade kontakt med en klinik i Tyskland – Sharite. Det var en fantastisk möjlighet att få bli undersökt av honom, under undersökningen berättade han för mig om mitt aktuella hälsotillstånd och vad jag måste göra vidare och vilka alternativ som fanns tillgängliga idag. Jag behövde utföra ett par undersökningar till. Sen berättade han för mig om immunterapi och hur effektiv den är för min sjukdom. Dessutom hade jag en skadad lymfkörtel som omedelbart behövdes tas bort. Den onkologiska vården är väldigt dyr och för att ha råd med det rekommenderade min husläkare mig att ansöka om medicinsk evakuering från det Ukrainska hälsoministeriet. I början av februari 2023 fyllde min man i en ansökan och så småningom fick jag ett samtal från ministeriet där de bad mig skicka nödvändiga läkarintyg. Senare fick jag veta att Sverige godkände min ansökan och kunde ta emot mig som medicinsk flykting. Preliminärt skulle vi åka den 9:e mars 2023 men sen fick vi veta att vi behövde skjuta upp resan, jag var väldigt nervös på grund av min lymfkörtel. Därför bestämde jag mig för att operera bort lymfkörteln redan i Ukraina. I mitten av mars blev jag opererad och den 20:e mars fick jag ett samtal från ministeriet om att evakueringen blir den 27 mars från Lviv. Jag och min man köpte biljetter till Lviv och åkte dit. Mina barn stannade kvar hos mina föräldrar då jag inte visste hur det skulle gå med min vård.

I Lviv bodde vi på ett av sjukhusen där, det kom polska volontärer med ambulansbilar dit. Det var flera människor som skulle evakueras till Danmark, Nederländerna och Sverige. På grund av mitt post-operationella tillstånd fick jag åka själv i en ambulans liggande, bara min man fick följa med i bilen. De andra bilarna fylldes på med folk med diverse cancerdiagnoser men som kunde åka sittande. Bland de sjuka fanns även ukrainska militärer som var allvarligt skadade. I Polen fick vi övernatta på en medicinsk anläggning, och nästa morgon fortsatte vår resa med flyg till respektive land. Vårt flyg åkte till Göteborg och vi var 9 personer på planet. Efter att vi landat i Göteborg blev några av medpassagerarna kvar där men jag blev transporterad till Lund. Jag blev inskriven på ett sjukhus och min man bodde på ett hostel i närheten. Under tre dagar fick jag göra olika undersökningar, eftersom jag precis hade blivit opererad behövde vi vänta 2-12 veckor tills immunterapier kunde börja och därför blev jag utskriven från sjukhuset. Jag och min man bodde en månad på ett migrationsboende i Malmö där vi hade vårt eget rum. Brevet från sjukhuset kom i mitten av april 2023 och redan i början av maj påbörjades min terapi. Jag saknade mina barn så otroligt mycket, eftersom jag inte visste hur min kropp skulle reagera på behandlingen var jag tvungen att lämna dem hos mina föräldrar i Ukraina. Om jag skulle få några komplikationer skulle jag inte kunna ta hand om dem, men jag tänkte på dem hela tiden och såg fram emot att få tillbaka dem. Efter första delen av behandlingen mådde jag jättebra och började leta efter flygbiljetter åt mina barn till Sverige, mina föräldrar bad mig att vänta åtminstone tills jag var klar med del två av behandlingen. Den 19 juni fick jag den andra behandlingen och redan den 25 juni kom mina flickor till mig. Jag hade inte träffat dem på 3.5 månader men det kändes som en livstid. När de såg mig började de gråta. De frågade mig hela tiden om de fick krama mig och ta mig i handen eller om det skulle kunna skada mig på något sätt. Det var en väldigt känslomässig stund för oss alla. Flickorna hade förändrats så mycket under tiden vi var ifrån varandra, de hade blivit större och betedde sig annorlunda. Jag kände att jag hade missat en del av deras liv som jag inte skulle kunna få tillbaka. Kommande månad har vi spenderat tillsammans utan att jag anmälde dem till förskola, jag ville leka med dem, gå på promenader, krama dem och bara vara. Trots sjukdomen hade jag mycket energi och den ville jag spendera bara på dem. Sommaren 2023 kommer jag komma ihåg hela mitt liv. Den sommaren kände jag att jag lever till 100%, jag hade hela min familj samlad och gladdes åt varje dag. Vi gjorde olika utflykter tillsammans; till havet, till parker och till Malmö. Senare kom min mamma till oss för att hjälpa till med flickorna under tiden jag fick behandling.

Min terapi pågick till september 2023 och sen gjorde jag en uppföljning vilket visade att jag har metastaser i lungorna. Immunterapin blev avbruten då den inte används mot metastaser i lungorna och jag blev erbjuden att göra ytterligare undersökningar och sedan helt ändra mitt behandlingsprogram. Tiden jag väntade på resultatet av biopsierna var väldigt jobbig, jag väntade på svar i en månad och fick ingen behandling under tiden. Ovetandet gjorde mig galen och jag var rädd att inte få vård och att sjukdomen kommer att fortsätta utvecklas i min kropp. I slutet av november fick jag beslut av återupptagen vård där jag skulle få en dubbel dos av mina läkemedel. Under november och december behandlades jag men tyvärr klarade inte min kropp den höga läkemedelsdoseringen och min behandling stoppades igen. Mina läkare försöker göra allt de kan för att ta bort de negativa konsekvenserna av behandlingarna och jag försöker göra allt jag kan för att klara det. När jag mår bättre går jag ut och försöker njuta av stunden. Jag upprepar mitt mantra om att universum vet vad jag behöver och skickar mig de bästa möjligheterna. Att jag är på den plats jag ska vara och att allt görs till mitt bästa. Jag har det bästa livet och gläds åt varje dag som kommer. Jag är väldigt tacksam för allt jag har och jag ser fram emot mitt tillfrisknande så att jag kan vara med dem jag älskar.

Text på ukrainska – Olena Andryeyenkova.

Översättning till svenska – Iryna Mildt.