“Den femte april 2022. Flyglarm över hela landet. Det känns som att man förs till avrättning varje gång. Alla. Men de siktar bara på en. Oftast på den som står längst ut. Idag är det inte du, faran över.”

Den 23 februari 2022 var en mycket viktig dag för mig. Jag var värd för ett stort evenemang i min hemstad Kramatorsk. Evenemanget ägde rum på stadens centrala torg, och många människor var där med sina barn. Min son var också med mig den dagen. Det var en livfull dag! Mitt i allt detta försökte jag ignorera de krigshot som cirkulerade i världens medier, och jag trodde verkligen inte att något sådant kunde hända på 2000-talet. Jag jobbade och försökte underhålla människor i min stad, skänka dem glädje och hopp om att allt skulle gå bra. Under de senaste åren hade staden blomstrat som aldrig förr. Omfattande renoveringar hade gjorts, och stora resurser hade investerats i olika program för att främja kulturen. Dessa program genomfördes med stöd från olika länder, och det verkade som att det bara var början på något väldigt bra. Det var höjdpunkten i min karriär. Jag hade byggt upp mitt liv i denna stad precis som jag alltid drömt om. Jag hade en underbar lägenhet där jag nyligen avslutat en renovering, ett intressant och kreativt arbete, en vänskapskrets och många kreativa planer för framtiden. Jag förberedde mig på att skicka min son till skolan i september. Allt var helt enkelt fantastiskt! Som en kreativ person kunde jag uttrycka mina talanger, och för mig var Kramatorsk då en stad full av möjligheter och det bästa livet.

Men efter evenemanget, på kvällen den 23 februari, återvände jag hem och packade en “nödväska” – nödvändiga saker och dokument som skulle behövas vid evakuering om kriget bröt ut. Jag vet fortfarande inte varför jag gjorde det just den kvällen. Jag sov mycket dåligt och hade mardrömmar som väckte mig om och om igen. Vid fyratiden på morgonen vaknade jag plötsligt av en explosion utanför fönstret. På min telefon fanns en gemensam chatt med mina studiekompisar från olika städer i Ukraina, och vi började genast skriva till varandra om att kriget hade börjat. Explosioner hördes samtidigt över hela Ukraina. Panik fyllde mig; jag visste inte vad jag skulle göra, vart jag skulle springa eller var jag skulle gömma mig. Jag hade bara en nära släkting i min stad – min moster. Jag ringde henne och sa att jag skulle komma till henne. Jag väckte min femårige son och vi åkte till min släkting. Där kunde jag äntligen få ett ögonblick att samla mig och försöka förstå vad som hänt. Hela dagen låg jag på hennes soffa och tittade oavbrutet på nyheterna. Min kropp skakade av stress och osäkerhet, och jag var väldigt rädd. Jag kunde inte tro att detta var vår nya verklighet. Det kändes som en mardröm jag inte kunde vakna ur. Senare tog jag aktiv del i volontärarbete: jag donerade blod, samlade in humanitärt stöd och hjälpte människor med kommunikation. Nyheterna fortsatte att rapportera om bombningar i andra städer som Mariupol, Kyiv och Charkiv, och jag såg hur människor ständigt dödades. Jag fruktade för min sons framtid. I min byggnad fanns inget bombskydd, och när som helst kunde en rysk missil träffa vår lägenhet. Känslan av hjälplöshet och stor oro för våra liv fick mig att fatta beslutet att lämna landet. Den 2 mars 2022 tog vi tåget från Kramatorsk till Lviv. Jag kände hela tiden en metallisk doft i luften. Det kändes som Armageddon och att folk flydde så gott de kunde. Tågvagnarna var överfulla. Vårt tåg färdades genom Charkiv och Kyiv, och dessa timmar var några av de mest skrämmande i mitt liv, eftersom hårda strider och ständiga bombningar pågick i dessa områden. Vi låg på golvet och bad. Jag skyddade min son med min kropp för att ge honom en chans att överleva om en missil skulle träffa tåget. Efter 24 timmar anlände vi till Lviv. Min son blev sjuk av resan och stressen, och jag beslutade att vi skulle stanna en dag i Lviv tills han mådde bättre. Dagen efter anlände vi till Polen, där vi, efter att ha korsat gränsen, möttes av så mycket stöd och kärlek från polska volontärer, något jag alltid kommer att minnas. Vi tillbringade ungefär en vecka hos en polsk familj som tog emot oss som om vi var deras egna. Jag insåg att jag behövde resa vidare. Genom kontakter fick jag reda på en svensk familj som erbjöd sitt sommarboende till ukrainska flyktingar i några månader i Höllviken. Jag hade aldrig varit i Sverige förut, men jag kände att jag måste försöka ta mig dit. Tillsammans med en vän och våra barn bestämde vi oss för att resa till Sverige. Den 18 mars 2022 anlände vi till Sverige. Naturen i detta land och mottagandet från familjen som tog emot oss lindrade smärtan som ständigt förföljde oss. Jag började gå på svenska kurser och sökte arbete. Jag hade stora ambitioner och drömmar, men efter ett tag insåg jag att utan språkkunskaper i svenska skulle jag inte kunna uppfylla dem inom det område jag valt för mig själv. Vi var tvungna att lämna familjen som tillfälligt tagit emot oss, så jag tog det arbete som Arbetsförmedlingen erbjöd mig, som hotellstäderska. I juni 2022 började jag och min vän arbeta på hotellet och lyckades hyra en bostad i Eslöv. Jag trodde hela tiden att jag snart skulle återvända till Ukraina och mitt underbara liv. Men sommaren och sedan hösten gick, och jag insåg att jag skulle stanna i Sverige. Jag insåg också att mitt nuvarande jobb inte gjorde mig lycklig och att jag svek min talang, som jag kände ansvar för. Jag sa upp mig och började etablera kontakter med välgörenhetsorganisationer. Den första organisationen jag samarbetade med var Malmö Helps, som aktivt hjälpte ukrainska flyktingar. Tillsammans med dem organiserade jag olika evenemang och projekt. Jag lämnade den hyrda lägenheten eftersom jag inte längre kunde betala för den och fick ett rum från Migrationsverket på ett vandrarhem i Lund, där min son började skolan. Jag började också studera svenska intensivt och spenderade ibland åtta till tio timmar om dagen på att lära mig språket. Jag åkte från en kurs i Malmö till en annan och fortsatte sedan hemma. Kärleken till språket hjälpte mig att inte göra processen till en vardagsrutin. Jag tyckte om att varje dag förstå allt mer. Språket blev en inspiration för mig. Jag började undervisa i teater för barn och, med stöd från välgörenhetsorganisationer, organisera evenemang för ukrainare i Malmö och Lund. Den 24 februari 2023 satte jag som regissör upp en pjäs i stadsteatern med titeln ”Fri.” Jag baserade den på monologer från ukrainska kvinnor om deras minnen från evakueringen och krigets början. Vi använde material från Ukrainas kulturdepartements sida “Mitt Krig”, där alla kan lämna sina minnen. Vi bjöd in en tolk för att simultanöversätta allt som skådespelarna sa under pjäsen till svenska. Föreställningen blev en stor framgång; publiken var rörd till tårar. Men efter projektets framgång drabbades jag av depression och kände mig förtvivlad, osäker på vad jag skulle göra härnäst. Kanske hade jag gett allt till projektet, eller kanske hade jag börjat betrakta krigets början ur nya perspektiv. Under krigets första år var jag mycket samlad och organiserad, och jag hade aldrig helt bearbetat vad som hänt mig och oss alla. Jag kunde inte sörja mitt tidigare liv, jag hade inte sagt adjö till mina nära och kära i Ukraina, min stad eller mitt arbetslag. Det var som att jag hoppat över detta och bara börjat överleva i en ny miljö, under nya omständigheter. Och just efter den stora framgången svepte en våg av trötthet, hjälplöshet och sorg över mig. Jag kände inte igen mig själv och visste inte vad jag skulle göra vidare. Men sommaren 2023 erbjöd Lunds kommun mig ett tillfälligt kontrakt på 25 timmar i veckan i fyra månader. Mitt arbete innebar att organisera aktiviteter för ungdomar i Lund, och för mig var detta en chans att börja något nytt inom det område jag älskar och kan. Jag tackade ja. Det var fyra fantastiska månader, och jag hade många idéer och förslag. Mina kollegor stöttade mina initiativ, och jag kände mig återigen på rätt plats. Samtidigt studerade jag på SFI och förbättrade ständigt mina kunskaper i svenska. Efter fyra månader förlängdes mitt kontrakt med ytterligare fem månader, och senare såg jag en tjänst i kommunen som fritidsledare, som organiserar aktiviteter för barn i skolor. Jag skickade mitt CV och fick chansen. I januari 2024 godkändes jag för en tillsvidareanställning. Under denna tid har jag genomfört många spännande aktiviteter och projekt i den här rollen. Nu har mina ansvarsområden utökats, och jag fick ett erbjudande om att arbeta extra som projektledare för att arrangera aktiviteter för barn i Lund under skollov. Samtidigt började jag hålla teaterlektioner för ungdomar vid den Ukrainska skolan i Malmö. Jag tycker mycket om vad jag arbetar med nu och har många planer och idéer som jag ska förverkliga inom en snar framtid.

Sommaren 2024 bestämde jag mig för att besöka Ukraina. Jag hade en känsla av att jag behövde säga adjö till mitt förflutna, just nu. Jag åkte först till Kyiv för att träffa mina vänner. Det var en svår period, då staden ständigt attackerades av ryska raketer och kamikazedrönare. Mitt psyke var inte förberett för en sådan nivå av fara. Nästan hela tiden befann jag mig i olika skyddsrum och längtade efter att återvända till Sverige. Jag kände att det var just denna erfarenhet jag återvände för – att förstå att jag inte kunde leva i en sådan fara. Att leva och inte veta om man ska vakna igen nästa morgon är en enorm påfrestning för psyket hos vem som helst. De första två dagarna var jag i konstant stress. Sedan delades dagen in i två perioder: morgon och dag, när det fanns något slags liv, möten, vänner; och sedan kväll och natt. Det var på natten flyglarmen började, beskjutningarna, rädslan, paniken och den skarpa önskan att överleva till morgonen. Jag gick ner till skyddsrummet och väntade tills allt var över, så att jag kunde fortsätta leva. Det blev en relativt lång resa där jag ständigt förflyttade mig från stad till stad. Men var jag än var, förändrades inte mina känslor av oro och rädsla. Den sista staden jag kom till var Lviv. Det verkade som ett av de säkraste städerna i västra Ukraina, nära gränsen till Polen, men inte ens där kände jag mig trygg. Jag besökte en gammal vän som arbetar med ungdomscenter i Lviv. Hon introducerade mig för några av sina kollegor, bland dem en ung 21-årig kvinna, Jarina Bazelevytj. Hon arbetade i receptionen på ett av ungdomscentren som vi besökte under denna resa. Hon var som en solstråle, alltid leende, charmig och omtänksam. Hon gav mig ett par strumpor som minne, som jag fortfarande har kvar i min garderob. På strumporna stod det: “Det är svårt, men du klarar det!”. Hon strålade av ljus och kärlek. Och så, när jag hade återvänt till Sverige, fick jag höra en chockerande nyhet – natten till den 4 september 2024 dödade en rysk raket som slog direkt in i en byggnad i centrala Lviv denna unga kvinna, hennes två systrar Emilia och Darina, sju respektive arton år gamla, och deras mamma Eugenia Bazelevytj. Endast Jaryna Bazelevytjs pappa, Jaroslav, överlevde. Jag blev djupt berörd. Bara en vecka tidigare hade jag sett denna unga kvinna, leende, pratat med henne, en kvinna med hela livet framför sig, och nu var hon borta. Hon och hennes familj dödades av en rysk raket medan de sov i sina sängar. Så ska det inte vara! Detta måste stoppas! Alla ansvariga för detta brott måste hållas ansvariga! Men så här har miljontals människor i Ukraina levt i två och ett halvt år nu. Ryska raketer förstör inte bara våra hem och städer, de dödar människor varje dag och de kan aldrig komma tillbaka. Jag vill avsluta min berättelse med en dagboksanteckning från den unga talangfulla ukrainska författaren Viktoria Amelina, som den 27 juni 2023 följde med en delegation av utländska journalister och författare som översättare i min hemstad Kramatorsk. Medan de åt middag på en restaurang i stadens centrum slog en rysk raket mot byggnaden, och Viktoria Amelina fick allvarliga skador. Trots läkarnas ansträngningar avled hon den 1 juli 2023.

“Den femte april 2022. Flyglarm över hela landet. Det känns som att man förs till avrättning varje gång. Alla. Men de siktar bara på en. Oftast på den som står längst ut. Idag är det inte du, faran över.”

Text på ukrainska – Olena Andryeyenkova.

Översättning till svenska – Iryna Mildt.