”Det var väldigt mycket folk vid gränsen, de har stått med sina väskor, små barn har väntat ute i ett kallt februari. Bara ett par väskor, det är allt de flesta tog med sig av sitt gamla liv.”

Den 24 februari 2022 vaknade jag av en vanlig reflex kl 6:40, som jag brukade göra innan jag gick till skolan. Den här dagen ville jag vila, koppla bort från oron över att en fullständig invasion kan börja. Sedan ville jag gå till mitt matte prov som jag hade den där dagen.

Jag öppnade appen Telegram (sociala medier) och såg ett meddelande från en vännina samt ett missat samtal från en annan väninna. Jag kommer tänka på den här dagen flera gånger längre fram, om att jag vaknade som vanligt och inte av ljud av explosioner som människor i andra delar av Ukraina. Jag hade möjlighet att förbereda mig mentalt på vad som pågick. Meddelande som en av väninnorna lämnade var enkelt och kort: Tjejer, vakna!. Jag satte på nyheterna och där var mardrömmen – flera städer i mitt hemland blev bombade – Kharkiv, Symmy, Kyiv osv.

Mitt hjärta blödde då jag förstod att inget kommer att bli som tidigare. Jag sprang för att väcka mina föräldrar, först och främst min pappa. Sedan gick jag och duschade då jag insåg att jag inte visste när jag skulle ha möjlighet att göra det igen. Sedan har jag packat lite saker utfall att…

Vad skulle hända sen, ingen aning. Människor panik köpte bensin, tog ut kontanter från bankomater och väldigt många var på väg för att lämna staden. Den första dagen av kriget var det enda jag gjorde att förlika mig med tanken på att det är krig. Kriget var det enda som existerade den dagen. Kriget i mitt hemland, kriget som tar bort människors liv och ändrar livsöden för alltid. Kriget som förstör det du värderar högst i ditt liv. Det finns alltid innan och efter kriget och efter är aldrig likt det som var innan.

Vi visste inte vad vi skulle förvänta oss och vad som skulle hända senare. Hela min familj har problem med sin hörsel. Jag har växt upp med folk som hör dåligt och både jag och mina föräldrar har olika stadier av hörselhandikapp. Min mamma är inte van att leva bland folk som hör som vanligt då hon växte upp och studerade i en skola för hörselskadade barn. Jag hör dåligt men är van att klara mig med människor med vanlig hörsel då jag gick i en vanlig skola. Vi tar ofta hjälp av olika hörselhjälpmedel men risknivå för folk med dålig hörsel är förhöjd. Därför bestämde min familj sig för att lämna Ukraina den 25 februari 2022.

Det var väldigt mycket folk vid gränsen, de har stått med sina väskor, små barn har väntat ute i ett kallt februari. Bara ett par väskor, det är allt de flesta tog med sig av sitt gamla liv. Det var många män som åkte tillbaka från gränsen ensamma i bilen då män i krigsålder inte fick lämna landet. De här männen tog sina familjer till gränsen, lämnade och tog farväl av dem och åkte sedan tillbaka. Man kunde se i deras ögon att de enbart hade en önskan; att överleva och ses igen. Min pappa fick inte lämna landet då han inte hade några dokument som bekräftade att han inte var lämplig för armen.

Morgonen den 26 februari fick vi information att det finns möjlighet att ta tåg till Polen. Min mamma och jag bestämde oss att ta tillvara på den chansen. Jag kände ett stort ansvar på mina axlar då då det är jag som är ansvarig för att få ut mamma härifrån. Jag visste att det kommer vara jag som måste fixa allt. Jag måste…Med oss skulle min väninna (20 år) och hennes lillebror (16 år) följa med. Min mamma och jag väntade på tågstationen då min väninna och hennes bror var sena. De var sena då det var proppfullt på perrongen och det gick inte att tränga sig fram bland folk. Min väninna och hennes lillebror lyckades inte ta samma tåg som jag och min mamma. Jag kommer ihåg när tåget kom; folk skrek, klättrade på vagnarna, langade barn. Alla var panikslagna då det redan var tredje dagen av kriget och alla ville leva. När vi äntligen var på tåget, med varsin ryggsäck, märkte jag att mina händer darrade väldigt mycket. Även andra stod och skakade och var rädda för sina liv.

Min väninna och hennes lillebror lyckades ta nästa tåg och vi hoppades att vi skulle ses i Polen. Från Lviv till Polska gränsen är det 1-2 timmars resa men på grund av flyglarm och alla köer tog det oss 24 timmar, vi hade inga platser utan stod hela vägen. Vid gränsen skickade volontärer oss lite vatten genom fönstret, tåget var proppfullt med folk och ingen kunde röra på sig. Vi åt ingenting, när det fanns plats att sitta så lät jag mamma sitta trots att mina fötter brann.

Nästa dag var vi i Przemysl i Polen, volontärerna hjälpte oss att hitta till ett katolskt kloster där vi fick tomatsoppa och lokala SIM-kort till telefonerna. Jag skrev ett sms till min pappa, berättade att vi skulle få hjälp att komma till Wroclaw. Sen ringde jag till min väninna och vi bestämde oss för att ses i Wroclaw då deras tåg fortfarande stod kvar vid gränsen. Sedan har jag tappat kontakt med henne. Jag och mamma kom till Wroclaw. Där har vi hittat ett rum där vi kunde stanna. Jag var mycket orolig för min väninna och hennes lillebror som jag tappade kontakten med. Jag sover alltid utan min hörselapparat för att låta öronen vila. Av en ren slump vaknade jag klockan 5 på morgonen, satte på mig min hörselapparat och hörde att någon ringde. Det var min väninna och hennes lillebror, de har hittat oss! Det var första gången jag kände glädje sedan kriget började.

Den 16 mars åkte vi till Gdansk, därifrån tog vi flyg till Stockholm. När vi landade i Stockholm fick vi vänta på min mammas väninna Olexandra som är helt döv. Hon kom och hämtade oss och skjutsade oss in till Stockholm med sin bil. Vi fick sova över i hennes lägenhet där hon bor med sin sambo. Min väninna och hennes lillebror var också med oss och de fick för första gången uppleva en konversation mellan döva människor.

Den 17 mars blev vi placerade på ett flyktingboende vid telefonplan i Stockholm. På boendet gavs mat tre gånger per dag och vi hade ett eget rum för oss alla att dela. Min väninnas lillebror sov på en madrass på golvet, vi hade inget internet. Den 22 mars flyttade vi till ett flyktingboende i Täby. Här var det mycket bättre men ingen visste vad som väntade oss framöver.

Den 30 mars flyttade vi till ett permanentboende i Junsele. Sedan började jag och min väninnas lillebror att ta svenska kurser på ett gymnasium i Sollefteå. Min väninna blev kompis med en konstlärare på gymnasiet. Min mamma sökte jobb. I den här staden har jag äntligen slappnat av och slutat oroa mig för vad som kommer att hända sen. Lite senare under sommaren har min pappa fått alla nödvändiga papper för att kunna lämna Ukraina och ansluta sig till oss. Då kunde jag äntligen andas ut.

I december 2022 fick min mamma jobb på Woolpower i Östersund där hon började jobba som sömmerska. Jag och min pappa följde med mamma och fortsatte hålla kontakten med min väninna. Vi har ofta besökt varandra. Jag har börjat plugga på ett nytt gymnasium och börjat förbereda mig för att ansöka till ett universitet.

I juni 2023 har jag åkt till Lviv för att fixa ett par nödvändiga papper. Jag hörde explosioner och flyglarm men var väldigt glad över att vara hemma igen. Jag har pratat med min mormor och ätit hennes borstj. Ibland var borstjen så god att jag nästan grät. Det luktar alltid annorlunda hemma. Men jag behövde åka tillbaka till Sverige, min ansökan till Malmö universitet blev godkänd och den 18 augusti har jag flyttat till Malmö för att börja mina studier.

Jag var 16 år när kriget började. Jag har drömt om att klara mina prov i skolan och gå på universitet i den stad där jag växte upp men kriget gav min inte den möjligheten. Tvärtom blev jag tvungen att bli vuxen väldigt fort för kriget lämnar inga andra alternativ. Kriget kommer alltid att vara en del av våra liv. Jag är 18 nu och mitt liv idag är mer vardagligt. Jag har mina framtidsplaner och rör mig sakta mot dem. Jag drömmer om att åka tillbaka till Lviv efter slutförda studier och efter att kriget är slut men det finns väldigt många ”men” och jag vet inte hur det kommer att bli. Dock vet jag att jag älskar mitt hemland och oavsett vart jag är så är jag en ukrainare!

Översättning till svenska – Iryna Mildt.