”Det var första gången vi blev flyktingar. Vi har förlorat allt – vårt hem, jobb, vänner. Från det gamla livet har jag bara tre bilder kvar, som jag hann ta med.”

Min och min familjs historia började år 2014, då rysk propaganda kom till min hemstad Donetsk. Propaganda handlade om att Donetsk behöver en autonomi för att ”försvara” sig från ”nationalister” som tog över makten i Kyiv. Ungefär då hände även Majdan revolutionen och president Victor Yanykovych rymde till Ryssland och den nya presidenten blev Petro Poroshenko. Den nya regeringen har börjat med språkreformer och de rysktalande östregionerna blev oroliga vilket Ryssland använde som till sin fördel.Sakta började den ukrainska televisionen försvinna i vår stad och den ryska tog över. Det började dyka upp märkligt folk i militära kläder men det var svårt att avgöra vilket land de tillhörde. Det hölls även ett ”referendum” där jag förresten också har varit och röstat. Men både jag och andra jag känner röstade ”nej” till att bli en del av Ryssland. Sedan kom flygattacker, stora mängder av tung militär utrustning och militärer som inte tillhörde den Ukrainska armén. Vi gömde oss hela tiden i källaren och tanken att det var dags att fly kom smygande. Jag ordnade med mina vänner att de kunde ta mina barn, dottern på 14 år och sonen på 25 år, till Thailand. Det var väldigt långt bort men jag kände att de kommer att vara i trygghet där.

Jag och mitt tredje barn, dottern på 17 år, flyttade till Kyiv i maj 2014. Det var första gången vi blev flyktingar. Vi har förlorat allt – vårt hem, jobb, vänner. Från det gamla livet har jag bara tre bilder kvar, som jag hann ta med. I Donetsk var jag egen företagare inom skönhetsbranschen. Jag och en vän till mig hade även öppnat ett rehabiliteringscenter år 2012. Byggnaden där vi hade centrumet blev skadad av en raket och allt som klarade sig där inne blev plundrat. Jag förlorade allt som jag har jobbat hårt för hela mitt liv och fick starta om mitt liv. Första tiden i Kyiv var väldigt jobbig. Jag var tvungen att sälja alla mina smycken som jag fått med mig för att få pengar till mat. Vi bodde hos olika människor som erbjöd oss gratis boende. Jag tog vilket jobb som helst för att jag och min dotter skulle överleva. Min dotter studerade och studierna kostade pengar. Sedan fick jag jobb på ett rehabcenter vilket gav oss möjlighet att hyra en etta. Min yngsta dotter som hade varit i Thailand kom sedan till oss i Kyiv. År 2016 flyttade min mamma till oss då hennes man gick bort i cancer och hon inte kunde bo själv. 2017 flyttade min son till Kyiv med sin fru och åtta månaders dotter. Han hittade ett boende väldigt nära mig så hela min familj var äntligen återförenade. Bägge mina döttrar studerade på universitet; mellandottern gick på en teaterhögskola och yngsta studerade Koreansk filologi. Vi skaffade husdjur; katten Bomi. Mitt barnbarn gick på en ukrainsk förskola, sonen och svärdottern arbetade. Min mamma som fick parkinsons sjukdom efter all stress fick äntligen vård. Vi hjälpte varandra och det kändes som om våra liv började komma på rätt köl igen trots allt vi gått igenom i Donetsk. Men den 24 februari 2022 klockan 06.00 fick jag tyvärr ett meddelande från mina vänner att kriget har börjat. Min son kom direkt till mig och var skräckslagen, det var andra gången som kriget kom till våra liv. De två första veckorna efter 24 februari bodde vi i en källare som vi själva inredde. Ryska flyganfall bombade konstant bostadsområden och andra civila objekt. Vi var väldigt rädda för att gå ut. Sedan gömde vi oss i en lägenhets-korridor men det kändes inte tryggt. En av dagarna när jag satt och gömde mig i korridoren bestämde jag mig för att lämna landet. Vi hade släktingar i flera olika länder, inklusive Sverige och jag bestämde mig för att åka just till Sverige. Min yngsta dotter, min mamma som då var 77 år gammal och min katt följde med mig. Min mellan dotter bestämde sig för att åka tillbaka till Donetsk och min pappa och min före detta man. Min son och hans familj flyttade till västra Ukraina och samtidigt gick han och skrev in sig i Ukrainska armén. Tyvärr konstaterades han som obehörig efter den medicinska undersökningen och blev aldrig antagen.

Den 15 mars 2022 lämnade vi Kyiv på ett evakuerings tåg som åkte till Lviv. Varje gång tåget stannade under resan kom det in volontärer på tåget och gav oss mat och dricka. Ukrainarna var väldigt enade och det spelade ingen roll vilket språk man pratade. Efter att vi kom till Lviv hjälpte Röda korset oss att komma till polska gränsen, på andra sidan gränsen möttes vi av polska volontärer och tullpersonal. Deras bemötande lämnade ett starkt avtryck på mig; de gav oss varm mat, dricka och frågade oss hela tiden om de kunde hjälpa oss med något. Jag grät oavbrutet av deras omhändertagande och medmänsklighet och kommer aldrig att glömma det. I Polen mötte min kusins dotter oss och vi stannade hos henne i två nätter. Den 18 mars kom vi till Malmö där vi möttes av min släktings man. Redan i Polen hade jag börjat undersöka olika boendealternativ i Sverige, jag visste att mina släktingar skulle ta emot en familj till med fyra barn och vi skulle inte kunna bo i deras lilla hus allihopa. Därför flyttade vi till en svensk familj i Lund som öppnade sitt hem för oss och där bodde vi i 4.5 månader. Den här familjen gav en grundtrygghet till min familj och vi blev vänner och idag kan jag inte föreställa mig mitt liv utan dem. Min dotter hittade senare jobb som köksbiträde och fick möjlighet att hyra en tvåa som hon blev erbjuden billigt av några som ville hjälpa ukrainska flyktingar. Mitt i sommaren 2022 fick jag och min mamma boende i Lund, jag grät av glädje när jag såg vårt vackra boende mitt i stan. Äntligen efter allt lidande fick jag och min mamma ett eget boende som vi trivdes jättebra med. Sakta inredde vi den efter vår smak och jag är väldigt glad att komma hem efter jobbet varje dag. Jag jobbar inom logistik, packar skönhetsprodukter, och senare började även min dotter jobba på samma företag. Det är första gången i mitt liv jag tjänar pengar och spenderar dem på en gång. Jag vill bara njuta fullständigt av livet medan jag kan göra det. Jag och min mamma fick ett psykiatriskt stöd och blev ordinerade antidepressiva mediciner. Idag ser jag på livet väldigt annorlunda. Sommaren 2023 kom min mellandotter till Sverige och började arbeta på ABF i Malmö med ukrainska flyktingar. Hon har en egen lägenhet i Lund som Migrationsverket hjälpte till att ordna. Min mamma som nu är 79 år besöker alla aktiviteter som anordnas för ukrainska flyktingar, hon försöker lära sig svenska och hjälpa till så mycket hon kan. Min son flyttade till Grekland och jobbar där på ett it-företag. Min familj är som fågeln Fenix som återuppstår ur askan. Livet är underbart och jag försöker njuta av det varje dag. Jag är tacksam för allt jag har idag och att mina nära är i säkerhet, det är min största skatt!

Ukrainsk text – Olena Andryeyenkova.

Översättning till svenska – Iryna Mildt.